Tass-skada nr 2

Vi tassar så sakteliga in i december månad och i natt kom det faktiskt lite snö. Vilken skillnad det blev mot gårdagskvällen då trojkan absolut tvärnitade när de kom ut och insåg att regnet formligen vräkte ner. De var lika snabbt inne igen för då skulle det minsann inte pinkas nåt! I morse var de betydligt mer försiktiga när de långsamt smög ut, beredda på regn men så fort de såg snön var accelerationen ett faktum. De till och med tog sats från översta trappsteget direkt ut på plattorna för att kunna springa vilt runt i det tunna snötäcket på gräsmattan. Inte så bra för Mayas bandage eller Elsas klo heller för den delen, men jag tror inte de brydde sig ett dugg faktiskt.

Som grädde på moset lyckades Maya skära upp ett djupt sår baktassen bakom stora trampdynan i torsdags. Vi var ute på skogen när hon efter kanske tio minuter kom farande med blödande baktass. Det var bara att snabbt sätta ett tryckförband och vända tillbaks till bilen. Bajspåsar är bra till mycket! ReDog gjorde som vanligt ett superarbete och sydde ihop tassen i princip direkt när vi kom in. Det visade sig att vi hade haft jättetur för såret gick hela vägen in till senorna men de hade klarat sig utan minsta påverkan. 

Ibland ska man bara tacka högre makter för det kunde ha varit nästan en tass mindre om det velat sig illa. Vad hon skurit sig på vet vi inte. Det kan ha varit en pinne som stack upp ur marken lika väl som en trasig plåthink i mossan. Men som en av mina kompisar sa, "hundar som inte används gör sig inte heller illa" och min lilla Energizer-Maya är inte precis känd för sitt "stilla sätt". Så nu får hon också gå i koppel några veckor och äta Previcox mot smärta och inflammation. Elsa däremot kan börja springa fritt mer och mer. Naturligtvis med tossa på men ändå. Hittills har vi bara låtit henne få kort släpp men snart så, för klon är nästan helt tillbaka.

Maya som AI-bild

Spa-helg för tjejerna

Jaha, då har alla minusgrader från förra veckan bytts ut mot lika många plusgrader den här veckan. Än så länge ingen snö i sikte hos oss men tydligen har den gjort inträde över nästan resten av Sverige. På vissa ställen mer brutalt än nödvändigt. Hos oss porlar regnet istället.

Elsas klo är sakta men säkert på väg men det går långsamt. Vi har fått ge upp hennes tossa som var både för låg och inte heller vattentålig. Elsa lyckades antingen trampa av sig eländet eller blöta ner den till oigenkännlighet. Så vi åkte till Eskilstuna hundcenter och fick proffshjälp med att välja ut en ny.  Den skulle sitta som berget, tåla blöta och för att vara säker på att de skulle passa så fick Hilda agera modell. Tja det blev ett helt set med fyra stycken! Det fick bli Rukkas höga vintertossar. Med dem på tassarna gick Elsa sen långpromenaden utan problem. 

Förutom utprovning av tossar vigdes helgen åt hundbad och klovård. Även öron och tänder fick sig en översyn vilket visade sig vara välbehövligt. Hilda var lika oklanderlig som en fotomodell, Elsas tandsten  har minskat medan Mayas ökat, sen  såg jag att hon har en hörntand som tydligen fått en spricka. Suck. Jag lyssnade med ReDog om de kunde hjälpa till och putsa tandsten men insåg efter att fått prisuppgiften att jag får backa på den idén. Bara att gå igenom en hund skulle kosta 5000 kr och har man då två så, tja inget jag bara hostar upp sådär. Det blir att införskaffa fler tuggben helt enkelt. Både roligare och billigare för tjejerna också.

Styrketräning pågår

Det har nu gått tio dagar med bara koppelpromenader för stackars Elsa. Men nu får hon åtminstone följa med på lite längre promenader när vi går i skogen och de andra springer av sig. För att maxa hennes läkning har vi gått över till Royals Expert Medium för lite extra päls och magkontroll nu när hon inte kan röra sig lika mycket som förr. Förutom det ger vi henne även Trikems B-vitaminer i flytande form för att stärka alla chanser för ett snabbare tillfrisknande. Hon är fortfarande öm och vill helst inte att jag tar i tassen när det är dags för omläggning men det går sakta framåt. Varje omläggning börjar med ett fotbad i desinficerande vatten, sen torka torrt och lägga på ett skyddande lager blåspray på pulpan. När det fått torka in lite sätter jag på en binda utanpå tassen som ett lock över klorna. Det fäster jag med ett bandage och avslutar med en socka utanpå. Bindan suger upp sårvätskan och håller såret torrt under dagen och sockan ser till att hon inte kommer åt klon eller bindan heller för den delen. Jag ser att det börjar bli dags att klippa klorna men det är något jag just nu drar mig för att göra. Men snart så...

Maya som fått pausa från allt vad prov heter, har fått börja styrketräna med en 3,5 kgs tredelad dummy. Vi har precis kommit upp i 200 m och jag ser att hon inte har några större bekymmer med att vare sig bära eller hålla kvar innan hon lämnar av. Men hon slarvar med greppet så det blir nästa grej att ta tag i innan jag ökar vikten. Långapporten har vi också börjat nosa på. Visserligen bara med dummy än så länge men någonstans måste man ju börja. Men bara för att inte glömma bort jakten så var vi faktiskt ute i skogen med bössa och lät Maya få göra det hon är bäst på, skogsfågel. Tyvärr var det ingen hemma just den här dagen men vi hade tur med vädret, Maya var lycklig och vi fick njuta av en helt underbar dag i skogen.

Guttstas ZC Maya - the Pointer Sister

Klobrott och dödsfall

Ibland är livet fullt av överraskningar. Ibland med bra saker och ibland med mindre bra. I onsdags var vi ute på skogen med hela gänget. De andra var lösa medan Elsa fick börja i koppel. Hon hade varit lite öm i vänstertassen några dagar men vi hade inte märkt något knas när vi känt igenom henne och nu verkade hon helt återställd efter några dagars koppeltvång. Vid halvtid fick hon därför springa lös och allt verkade normalt. På kvällen upptäckte vi däremot att hon plötsligt var superhalt och ville inte sätta ner tassen alls. En snabb koll visade på ett rejält klobrott ändå in till kloranden. Nu när klon var rejält trasig kunde vi också se att den troligen varit spräckt sen tidigare och mycket väl kund varit orsaken till hennes ömhet av och till i tassen. Tja, det var bara att linda för natten och ringa veterinären nästa dag. Ingen frukost på morgonen innebar operation direkt och hemma till lunch. Så nu ser vi fram emot några veckor till med henne i kopplepromenader.

Sen kom det ett telefonsamtal. Det där samtalet man inte vill få men ändå uppskattar att man får. Ägaren till Lovis, Elsas dotter, hade plötsligt gått bort och nu undrade familjen om vi kunde hjälpa till med att omplacera henne. Själva hade de inga möjligheter att ta hand om Lovis och de visste att ägaren tidigare varit i kontakt med oss angående sin sjukdom och eventuella behov av hjälp. Vi hade då fått ett förslag av en annan valpköpare på en person som var jägare, sugen på en fågelhund och som troligen var villig att ta Lovis. Men skulle han vara intresserad nu, flera månader senare? Jo, det visade sig att det var han. Idag hörde han av sig och berättade att ju mer han tänkte på erbjudandet desto mer kände han att det var rätt. Så han åker och hämtar henne i veckan. Han verkar så himla glad i att få ta henne och i att få lära sig forma henne till sin egen härliga jaktkamrat. Vi håller tummar och tår och naturligtvis att han håller kontakten med oss så vi får höra hur det går!

X-trial 2024

Om man ska sammanfatta helgen som varit så är det med orden "fantastiskt rolig och givande"! Så kul att träffa så många nya och gamla bekantskaper som vill träffas och ha kul med sina hundar. Jag pratar förstås om X-trial som Gabriella Reif Beyer och jag anordnade på Långtora 1-3 nov i år. Maten var super, föreläsningarna intressanta, träningarna blev riktigt bra och sponsorerna bjöd på riktigt fina saker!

Idén är inte på något sätt ny, utan egentligen en återuppståndelse av ett evenemang tidigare kallat KARK (Kvinnor Av Rätt Kaliber) som Anna Berg, Eva Björk och Annette Erlandsson sjösatte för x-antal år sedan. De hade samma tanke, nämligen att få fler kvinnor att tordas börja jaga och starta prov med sina hundar. Det var otroligt uppskattat och kvinnor reste från alla Sveriges hörn för att delta. Tyvärr gick eventet i graven av olika anledningar. Men eftersom behovet av ett sådant event kvarstod, skapades X-trial förra året och mottagandet blev också enormt positivt. 

Men inget är enbart positivt utan ett visst muttrande framkom från olika håll. Vi valde att se det som att det alltid finns utvecklingspotential med allt. Att anordna fredagen och lördagen enbart för kvinnor är inget som strider mot några regler, så det gjorde vi i år med. Men för att bredda det hela lite gick inbjudan ut till alla kvinnor med stående fågelhundar, oavsett ras. Det gjorde att även breton, pointer och settrar var representerade i år. Att anordna vårt särskilda prov på söndagen som en avslutning på X-trial för enbart kvinnor, ansågs däremot inte ok. Så vi öppnade upp det för alla som var intresserade oavsett kön, ålder eller avdelning. Helgens deltagare hade visserligen förtur men med tre domare på plats fanns det gott om utrymme för utomstående att hänga på. De som inte ville eller kunde starta på provet, fick istället en hel dags träning vilket också uppskattades stort. 

Så nu pustar jag och Gabriella ut och samlar tankarna. Nästa steg är att sätta sig och utvärdera helgen. Det finns som jag nämnde tidigare, alltid utvecklingspotential med allt. Få se vad vi kommer fram till...

Kleeman nr 46

Nyss hemkommen från det 46e Kleeman arrangerat av region DK West i Tyskland och sitter fortfarande med ett leende på läpparna. Det blev en hellyckad kortsemester med glada möten mellan gamla men även nya kontakter. Vi har inte bara tittat på en massa snygga hanhundar utan även fått följa med på proven och se hur de går till, med tolk! Även om min tyska är ganska ok så är den inte superbra, vilket innebär att vissa begrepp helt enkelt går förlorade om man inte får dem översatta. 

Resan ner gick förvånansvärt smärtfritt och hotell Gasthof Schöning var mer än bra. Rummen och sängarna var precis vad man önskar och de serverade både frukost och kvällsmat. Inte var det långt till någonting heller. Första dagen på Kleeman bestod i att alla startande visade upp sina hundar i en exteriörbedömning. Inte en egentlig utställning med våra mått mätt utan en bedömning av jakthunden där man kunde få Gut, Sehr Gut eller i bästa fall till och med Vorzüglich (Excellent) på sin hund. Efter den första bedömningen tävlade sen samtliga som fått V mot varandra och fem plockades ut och rangordnades med V1 till V5. Tyskarna har precis som vi även "vanliga" utställningar där de också kan ta cert och bli utställningschampions. Men, där ställs sällan jakthundarna utan det är med för utställningsvarianterna som är både större och tyngre.

Dag två var det dags för de kända Kleeman-proven med en fältdel och en vattendel. Tjugotvå grupper som bestod av tre domare och 3-5 startande i varje grupp gav sig ut på olika platser i området. I den grupp vi följde började man med vattnet. På vattnet ska hunden under tio minuter först söka av hela vassen, både på land och vatten. När den gjort det sätter man ut en levande and någonstans i vassen och hunden skickas ut igen. När hunden hittat anden och fått den flygande ska skytten fälla fågeln och hunden apportera den till föraren. På fältet är det som hos oss, med den skillnaden att det är singelsläpp och bara 3 x 15 minuter för varje hund. I vår grupp var det bara en som klarade både vattnet och fältet och fick äran att efter dagen titulera hundens namn med KS, Kurzhaarsieger.

Dag tre blev besök hos Arno ut Beithen, en härlig brun korthårshanne som vi kommer att använda på Elsa vid nästa löp. Men vi hann med även ett besök hos Cooper von Buchenbogen, en otroligt snygg brunskimmel vars husse även är region Wests avelråd. Båda hanhundsägarna fick träffa Elsa och se henne  in action på fältet. Båda imponerades av hennes förighet och mentalitet men var även rörande överens om att hon dessutom är snygg. Det som var lite kul är att Coopers husse blev mycket intresserad av en ev parning mellan Cooper och Maya nästa år. De har linjer som tillsammans skulle kunna bli en riktigt hit.

Världens bästa Maya!

 Yes! Där satt den! Vi är klara med öppenklassen!

Maya startade ett tvådagars fältprov på Jällsjö i helgen och Benny Nilsson från Gotland dömde. På lördagen gick hon för täta slag i sin reviering men i övrigt bra och skötte sina två fågeltagningar kanon. Resultatet blev F6 A10 dvs ett andrapris. Nej, jag var inte nöjd. Tvärtom var jag riktigt besviken både på betyget men framför allt på mig själv. Jag hade lyssnat på vad domaren sa att han ville ha, vilket inte stämde med Mayas och mitt sätt att arbeta. Typiskt nybörjarfel från min sida för på prov ska man hålla sig till hur man brukar göra. ska man ändra något så gör man det hemma när man tränar. Så på söndagen gick jag ut på fältet med mindsetet att "nu gör vi det på vårt sätt" och det höll hela vägen in i kaklet. Vi gick till  ett förstapris med F7 A10!

Världens bästa Maya som vi knappt trodde skulle bli en hel hund igen för två år sedan, hade på fem prov i höst gått till pris fyra gånger. Första starten var ett tvådagars skogsprov i Säfsen med EFF (ej för fågel) första dagen men med F6 A10 den andra. Med tanke på hur varmt det var den helgen är jag rejält impad av lilla damens prestation att orka hålla ihop i två dagar. Tredje starten blev vår första start på fält och på Isaksbo vilket resulterade i F7 A10, vårt första förstapris i klassen och nu F6 A10 respektive F7 A10 den här helgen, vilket ledde till vårt andra förstapris. 

Så nu är vi klara med öppenklassen och kan snegla in mot elitklassen nästa år. Vi har en del att fila på men fortsätter hon att gå så här bra så har jag goda förhoppningar om att vi kan vara med och fajtas om förstapriserna även där. Men en sak i taget så nu tar vi paus från allt vad prov heter för i år. Nu riktar vi in oss på att bara ha kul och åka ner till Tyskland för att titta på Kleeman, Coffee och Arno.

Kleeman here we come!

Alla friskförklarade och klara för start

Hösten ångar på och vi är redan inne i halva oktober. Nu börjar även temperaturen hänga med årstiden vilket faktiskt känns riktigt skönt. Hundarna går inte mer än nödvändigt varma när vi är ute och jagar eller rastar av dem i skogen och det finns gott om vatten i bäckarna för dem att dricka och svalka sig.

Elsa är fit for fight igen och har fått agera stöthund på älgjakten i lördags. Efter att har sprungit 30 km kors och tvärs över stock och sten, var till och med hon tämligen slut. Tyvärr hade vi inga älgar i såten men däremot två rådjur, två morkullor och en orrhöna. Men de fick leva vidare. Redan dagen efter studsade hon runt och ville jaga mer, men då fick det räcka med 12 km innan vi bröt för dagen. Inga problem med vare sig tassar eller klor i alla fall.

Maya har bara varit ledig och fått springa fritt i skogen med Loke och Tyr som sällskap. Det börjar däremot bli dags att plocka ihop henne igen inför start på Jällsjö till helgen. Jag ska se om jag inte kan hitta något fält att träna lite reviering på innan dess bara. Annars är jag inte orolig. Funkar det som det ska så har vi goda chanser att gå till pris på lördag och/eller söndag. Om inte annat kommer vi att ha kul bland massor av fåglar och likasinnade båda dagarna.

Hildas sår har till slut läkt fint och jag har kunnat ta stygnen igår. Nu väntar vi bara några dagar så inget går upp innan hon får springa fritt hon med. Bröstskyddet får däremot sitta kvar nån dag så inget fastnar eller skrapar i. Det känns i alla fall bra att hon blev av med knölen för den började bli lite för stor för att inte bry sig om. Går det som jag hoppas så är hon också klar för eventuellt fler älg- eller andra jakter framöver.

Äntligen pigga och friska hundar!

Älgjaktspremiär

I morse var det älgjaktspremiär med absolut minsta tilldelningen hittills på 25 år. I samma andetag som vi fick veta tilldelningen av älg i år tillkännager Länsstyrelsen att bara 30 vargar i totalt fem revir får skjutas i vinter. Venabäcksreviret som vi är grannar med innefattas inte alls i år, trots att man där gissar att där finns upp emot 12 djur. Ja, glad blir man inte. Jag kan inte skryta med att jag sett massor av älg så jag fattar den tilldelningen, men jag fattar inte avsaknaden av den tilldelning gällande varg som flera oberoende av varandra observerat alldeles för många av. När flera sett vargar i flockar om sex-sju djur röra sig i bygden är man inte så stöddig precis. Jag har inget emot varg men ser dem helst i mer hälsosamma antal som typ en och en. Helst egentligen bara på bild, om jag ska vara helt ärlig...

Annars har det varit lugnt på hundfronten. Maya som jagat i skog igen fick hänga till Jällsjö på fältträning och parsläpp i lördags. Det gick kanonbra så magkänslan känns bra inför proven den 19-20 oktober. Bara hon inte löper då så har vi goda chanser att gå till pris, kanske till och med till ett förstapris om allt klaffar. Vi får se. Törs knappt tänka tanken.

Elsas klo och tår har läkt bra och hon är mer än redo för släpp vilken dag och  i vilken terräng som helst. Men vi väntar väl ut älgjägarna innan vi invaderar skogen med hagelbössa och fågeljakt. Hildas sår däremot har vätskat sig och det sipprar ut sårvätska mellan stygnen. Inte helt ok och kräver lite mer omvårdnad än planerat. För säkerhets skull tog jag kontakt med ReDog igen och vi ska ha lite överläggning om hur vi går vidare. I morgon eller redan i kväll ska jag ta kort på såret och skicka över så de får göra en bedömning Annars mår hon bra och såret ser fint ut.

Guttstas ZC Maya på Jällsjö

Fortsätter med koppelpromenader

Medan Riksprovet ångar på för fullt nere i Skåne så passar jag på att ta om min förkylning. Varken helgen som var eller början på veckan blev som tänkt, men visade sig ändå bli bättre än vad jag hoppats på. Det innebar att maken åkte ut och jagade med tjejerna vilket resulterade i att han kom hem med både morkulla och ripa. Maya och Hilda stod för fågelarbetet och gjorde det bra. Hilda behövde lite åtstramning för att inte gå för stort medan Maya återigen stod för ett fint skogsarbete.

I torsdags opererade vi bort Hildas fettknöl. Den satt så tokigt till precis på spetsen av bröstbenet och var inte bara irriterande utan även oroande. Även om man tidigare konstaterat att det "bara" var en fettknöl så kunde den utvecklas till något annat. Och vad man än försökte sätta på henne för väst eller dragsele så skavde det mot knölen. Det syntes att hon upplevde obehag för hon ville knappt röra sig i någon av dem och att bara gå med GPS gör tyvärr inte att hon syns bättre, så vi bokade tid och nu är den borta. Så nu ser vi fram emot två veckor till med koppelpromenader, men nu med henne i snöret istället för Elsa.

Vår egen vilda Hilda :)

Maya går till pris och Elsa går till koppelpromenader

Yes! Där satt den! Särskilt prov på Isaksbo och Maya startar sitt fjärde prov i livet och går till ett förstapris i ÖKL! På fält dessutom, som inte är hennes starkaste underlag. Farten, vidden och förigheten har hon men hon har bara precis börjat förstå att hon ska springa på stubben och inte bredvid den. Tyvärr hittade vi inga rappisar på stubben den här gången heller, så hon är fortfarande misstänksam till varför jag inte låter henne gå in i skogen utan vänder henne vid skogskanten. Hon vet var fasanerna sitter och det är baske henne inte på stubben. Däremot har hon efter det här provet lärt sig att de mycket väl och gärna sitter i högt gräs.

Så nu fortsätter vi att träna reviering för ökad vidd och har anmält oss till träning på Jällsjö nästa helg.  Tanken är att försöka starta på minst ett prov till i år, antingen på Isaksbo eller på Jällsjö. Målet är att lyckas med ett förstapris till så vi kan börja slipa på att bli klara för elitklassen nästa år. Men vi får se, mycket kan hända än.

På tal om att mycket kan hända så lyckades Elsa stuka två tår och spräcka en klo på träningen i söndags. Vi hade prov på Isaksbo och efteråt passade jag på att släppa Elsa en sväng. Hon raskade igenom hela stubben där det inte satt en enda fågel för att sen gå in i en viltåker där fasanerna istället satt som packade sillar. Åtta fina fågelsituationer senare var det en trött men mycket nöjd Elsa som gärna följde med tillbaka till bilen. Lagom framme vid bilen ser jag att hon tecknar kraftigt höger fram. Suck. skadan är ett faktum.

Dagen efter har tassen börjat svullna upp och det blir röntgen och hältutredning. Man konstaterar stukning och en klo som är spräckt. Tja, det kan gå fort ibland. Elsas start på Riksprovet om tio dagar är bara att ställa in. Istället har vi två veckor framför oss med "lugna" koppelpromenader på plant underlag. Jag bara undrar hur jag ska få min underbara lilla "Energizer-Elsa" att acceptera det?

Maya mot nya mål