Spår och "stöt i vass"

Lördagen började vi med att lägga spår. Hilda och Lokes är sällan långa utan vi koncentrerar oss på att göra dem så krångliga som möjligt så de måste tänka till. Deras fick ligga till kvällen medan Sagas la jag efter de gått sina. Sagas blev ett 150 m långt spår med två vinklar varav ett med bloduppehåll och med sökstart istället för påvisad start. Det tog hon utan problem. På ett ställe ville hon vika av varpå jag stannade och väntade in henne. Hon kom snabbt tillbaks och hamnade lite nedan spåret men kom rätt med lite stöd av mig. Bra och snabbt jobbat av henne. Det som är väldigt trevligt är att hon är otroligt spårnoga och går i lagom fart.

Elsa fick följa med när jag skulle ösa ur båten. Hon började med att simma runt i vattnet men fick snart vind på något i den täta vassen som inte susade utan kvackade. Hon formligen stod upp i vattnet tittade bedjande på mig, fick klartecken och begav sig dit. Mycket riktigt, efter bara några meter in började de första änderna lätta och komma utkvackandes över sjön. Hade man suttit i båten eller på andra sidan sjön, hade man haft bästa möjliga skottchanser. Och det var inte en eller två som kom, utan flock efter flock allt eftersom Elsa jobbade sig fram genom vassen. Vi kan väl säga att fullbruksprovets momentet "stöt i vass", genomförde hon med både glädje och glans. Jag gissar att det här gör hon gärna om.

Vad lurar i vassen? 

Oxvecka

Efter en tuff arbetsvecka står helgen äntligen för dörren. Jodå, alla fyra tjejerna har fått sin dagliga motion men inte så mycket mer. Att springa halvmilen i skogen är varken jobbigt eller någon hjärngympa precis. Efter att ha kavat uppför och nerför i bökig skogsterräng en vecka på premiären, har jag insett att det är även dags för mig att steppa upp min kondis och styrka i benen. Jösses vilken träningsvärk jag haft. Så nu har jag lagt in två raska promenader och två "jogging"- pass i veckan. Eftersom jag går från kondis noll är "jogging" i sakta mak det enda jag klarar av.  Sen vill jag inte utmana höften allt för mycket, det är trots allt bara halvåret sen operationen. Trots det kändes det nästan pinsamt illa när jag äntligen gjorde min första vända den här veckan. Det var bara att inse att jag behöver minst två lugna promenad-dagar innan jag gör mitt nästa jogging-pass.

Saga har däremot ökat längden på sina löprundor och ligger numera på 5-6 km. Elsa och Hilda håller stadigt fortfarande 8-10 km medan Maya fått totalt springförbud den här veckan. Hon gjorde nåt knas med frambenet sista dagen i och med fällningen och apporteringen av tjädertuppen jag sköt. När jag skickade henne på apport så går hon med full fart ner i ett risigt stenskravel där tuppen fallit och krupit in i. Tuppen är inte helt död utan hugger efter henne de sista andetagen och hon har svårt att både få tag i och få fram den. Hon försöker verkligen men hon får inget bra grepp och hon klarar inte av att släpa fram den. Jag får istället går ner och trassla ut och bära fram den. Vi ser sen när vi kommer upp från skravlet att hon är trebent vilket förklarar en hel del. Vrickat, slagit i eller stukat? Tja, vila och ta det lugnt står i varje fall på agendan för henne.

Saga fick alla chanser att bli introducerad på fågel 

Premärveckan till ände

Vilken helt fantastisk vecka det har varit! Alla våra fyra damer har varit för fågel, till och med lilla Saga hittade en fin orrkyckling att "träna" på. Vi kan inte skryta med att det har varit mycket fågel. Tjäder och ripa lyste med sin frånvaro medan orrarna istället lyste upp tillvaron. Ändå var det just ripa som vi sköt först och tjäder som blev sist men där emellan var det orre.

Vädret var egentligen för varmt för jakt så det var att vara hyfsat tidigt ut på mornarna. Mitt på dagen stekte solen på upp mot nästan 20 grader. Alla fåglar vi hittade låg ca 20-50 m in i skogen från myrkanterna. Där hade de nära till vatten men var ändå i skuggan av skogen. Det som var annorlunda den här hösten mot tidigare var att fåglarna var betydligt mer varska, de var som oktoberfåglar. De tålde väldigt lite störning innan de lättade och träade nästan hellre än satt på backen, vilket ställde till det för både hundar och jägare. Det var bara orrkycklingarna som i viss mån tryckte men även de gick snabbt upp på vingar.

Maya visade tidigt att det var hon som var "First Lady" i år igen när det gäller att hitta fågel. Hennes sök med fart och vidd var väl anpassat för att ömsom ta rejält med terräng för att i nästa snäva in i tät ungskog. Hilda levde också upp till sin passion för skog och skogsfågel. Det kändes som om hon hittade morkullor i varenda buske. Tyvärr var den terrängen så tät att ingen blev fälld men hon skötte sig bra. Elsa gick som vanligt som en skållad råtta och lyckades egentligen sämst av de tre. Hon fick med sig mest mark av alla men hann aldrig riktigt med när det var fågel. Det blev stöt på stöt och hon blev mer och mer frustrerade. Det var som hon inte riktigt hade näsan på. Det blir något jag måste kolla upp nu när vi är hemma igen.

Men summa summarum så är jag supernöjd med alla fyra. Hilda skötte sig kanonbra med sonen som förare. Elsa hade ett supersök med fart och vidd och var hela tiden i hand. Maya var bara outstanding även om hon hade vissa åsikter i att apportera en bukskjuten orre. Och lilla Saga fick en härlig situation med en orrkyckling som hon "stod" för och som hon respekterade när den gick upp. Veckan är slut och jag med men jäklars va kul vi haft!

Maya såg till att avslutningen på veckan blev bästa möjliga - en tjädertupp de luxe!

På spåret

Nu har vi klarat av sista spåret innan vi åker norröver på fågelpremiären. Både Loke och Hilda gjorde superbra ifrån sig den här gången. Det märktes stor skillnad mot förra gången. De var mer spårnoga, missade inga vinklar och genomskådade varje klurighet. Till och med lilla Saga som fick ett betydligt svårare spår den här gången lyckades trumfa matte och hitta klöven. Hon fick ett spår på ca 50 m i skogsterräng, med två vinklar, genom ris, högt gräs och ormbunksskog. Att det var svårare än det förra men också roligare märktes. Hon fick dra ner på tempot rejält, göra några omtag men gav inte upp och frågade inte mig om vägen heller. Riktigt snyggt jobbat! Och gissa om hon var lycklig (och matte med) när vi kom fram till klöven! Den här tjejen kommer helt klart att bli superbra på spår.

Fågelpremiären närmar sig som sagt och det är snart dags att åka norröver. Det ska bli så kul att få starta upp hundarna på riktig jakt igen. Maya är i superbra kondition, Elsa ligger inte långt efter och Hilda är på god väg. Efter att ha löpt och att ha varit tvungna att gå i koppel så blev det en dipp för Hilda och Elsa men vi jobbar på det. Nu är det bara Maya kvar att löpa och följer hon sin tidsplan så blir det runt första september. Det innebar att jag fick lägga alla planer på att gå skogsprov med henne på hyllan.

Saga gör det en fyramånaders valpa ska göra - äter som en häst, växer så det knakar och utforskar världen för fullt. Hon har dessutom börjat få upp intresse för fågel, speciellt när de sitter i buskarna och lättar när hon nyfiket närmar sig. Än så länge följer hon inte efter dem utan tittar bara efter dem när de flyger iväg och jag berömmer. Men inga kommandon än, hon håller bara på och lär sig att det finns fågel och att de är intressanta. Det ska bli kul när vi kommer till stugan och se hur hon reagerar på fågel som trycker.

Ett annorlunda eftersök

En bra eftersökshund är jättebra att ha när det inte blir riktigt som man tänkt sig. Bra info runt vad som hänt är också jättebra att ha för mig som ska göra eftersöket, men ibland blir det inte riktigt den info man skulle behöva och då får man istället improvisera. Det var precis det som hände oss i helgen. Elsa och jag blev utkallade till en påskjuten räv som först gått omkull men sedan sprungit undan. När vi får infon har skytten redan avvikit och lämnat meddelandet att hen ändå inte kunde göra något då hen inte hade någon hund. Den info vi fick var skyttens placering vid skottillfället, en ungefärlig beskrivning av skottplatsen ute på stubben och ungefär åt vilket håll räven sprungit efter skottet. 

När vi kom fram till stubbåkern insåg vi att det här skulle bli svårt. Någon skottplats fanns inte utmärkt och vi var ruskigt nära grannmarken dit vi inte hade tillåtelse att gå med vapen. Naturligtvis var det dessutom åt det hållet skytten sett att räven försvunnit förstod vi nu. Men har man en vorsteh så har man och då ger man inte upp så lätt. Med bra vind och Elsa iförd GPS släppte jag henne och hon fick börja reviera över hela stubben. Efter en liten stund ändrade hon beteende. Från ena kanten på stubben, ut på stubben igen och genom en remsa vete som stod kvar och ut på andra sidan verkade hon följa ett osynligt spår. När hon kommit en bit utanför remsan stannade hon och markerade platsen.

När vi kom dit låg det en lätt tuggad råtta uppe på stubben, precis som någon nyss tappat den där. Men inget blod, inga tussar av rävpäls eller något annat som antydde att räven skulle ha blivit dödligt träffad. Bilden av att räven kan ha kommit genom veten med sin "frukost" i munnen, fått en snudd av skottet, snubblat och skrikigt till, tappat "frukosten" men kommit på benen igen och sprungit därifrån i ren skräck, kändes istället ganska trolig. Trots att vi gick över hela fältet två gånger och även sökte av skogskanterna runt om, hittade vi ingenting mer. Vi hade gjort vad vi kunnat med de förutsättningar vi fått så vi lämnade åkern utan räv men med en död råtta mitt på stubben.

Ibland blir det inte som man tänkt...

Bock- , släpp- och spårpremiär

16 augusti och äntligen fritt fram att släppa hundarna! Vädret är lite mindre varmt, visserligen blåsigt men betydligt behagligare för all träning på land. De två dagarna innan släpp-premiären var otroligt varma, då har de fått simma och bada istället. Det passade ganska bra då man helst inte ska "störa" runt åkrarna där jaktlaget tidigt bokat sina platser inför den heliga bockpremiären. Eftersom jag inte är så mycket för "sitta still"- jakt så hittade jag på lite annat. Avrostning på eftersök tyckte jag kunde vara bra.

Lördagen började därför med spår åt Loke, Hilda och Saga. Sagas spår som var hennes första riktiga, blev ett rakt spår på ca 15m med både blod och klöv. Det var med med samma klöv som hon fått träna apport med hemma. Hon tog an spåret utan uppmaning - fick beröm, gick några meter med nosen i spåret - fick mer beröm, stannade och tittade frågande på mig - jag visade på spåret, berömde när hon tog an det igen och tänk vad lycklig matte blev när vi plötsligt hittade klöven i slutet! Glad Saga tog klöven och apporterade den hela vägen tillbaka till bilen. Kan man bli stoltare som matte då?

De andras spår fick ligga till kvällen. Hildas spår gick kors och tvärs över ett hygge och hon visade sig vara rejält ringrostig. Hon fick lägga cirklar och ta om på flera ställen där det var vinklar och återgångar men vi tog oss fram till klöven till slut. Hon löste spåret på egen hand, vilket också var målet men det tog tid. Jag gissar att hon kommer att vara betydligt säkrare och snabbare nästa gång. Lokes spår följde istället först en skogsväg för att sen vika in i skogskanten och snurra runt i tät ungskog på slutet. Det visade sig att följa det raka spåret på skogsvägen var hans svåra bit medan snurrandet i ungskogen var den lätta. 

När Loke och Hilda var klara med sina spår kunde jag inte låta bli att dra ett kort spår till åt Saga. Jag gick in ca 50m i skogen, gjorde ett uppstamp vid en gammal övervuxen körväg och drog klöven ca 25m innan jag vinklade av ca 2m bort från vägen. Den här gången visste Saga direkt vad hon skulle göra. Så fort hon fick på sig linan så började hon spåra min väg från bilen in i skogen, hittade uppstampet, följde spåret men ökade sen farten så mycket att hon missade vinkeln. Så fort hon upptäckte att det inte fanns något spår kvar, stannade hon tvärt och började cirkla, hittade avsteget och klöven! Vilken lycklig tjej och så mycket beröm hon fick! 

Vi avslutade spåret och dagen med en kort promenad i skogen, bara hon och jag och fåglarna i skogen.

Stolt och lycklig Saga 4 mån

Fält med bajs

Då var det dags att börja träna fält på allvar och först ut blev en tröskad ärtåker full med vildsvinsbajs. Elsa var lyrisk, hon älskar vildsvinsbajs, det gör inte jag. Och jag gillar definitivt inte när hon istället för att explodera ut i en reviering över hela fältets bredd lunkar fram i någon form av gungstolsgalopp så hon hinner med att plocka upp bajset i farten. Suck! Hon fick flera chanser på sig att faktiskt lyssna på mig och börja jobba istället, men hon fortsatte med sina ständiga stopp. Både flyt och klipp i steget saknades så jag  jag bytte hund. Att fortsätta när det inte funkar och skrika sig hes på bajsstopp kändes inte givande. 

Maya skötte det mycket bättre än sin syster. Hon är inte lika matfixerad så det räckte i princip med en tillsägelse för att hon skulle släppa tanken på bajs. Reviera kan hon men jag vill få till mer bredd och få upp flytet. Med lite stöd från mig fick vi till det riktigt bra. Jag fick börja med dirigering och följa med i slagen för att sen kunna gå med bara en liten bit och istället ha händerna bakom ryggen. Så mycket bättre än sist! Nästa steg är att försöka få henne förstå att jag vill att hon också söker av kanten på fältet en bit innan hon vänder. Men det kommer, Rom byggdes inte heller på en dag och vi har faktiskt ingen fågel på fältet som lockar. Möjligen kan det finnas gris i holmarna, harar på fälten och rådjur i havren bredvid...

Pointer Sisters - Maya och Elsa

Från skog till fält

Äntligen tillgång till stubb och dessutom vall att gå på! Vi har fått ok av flera markägare att få komma och träna reviering på deras stubb och vall. Det känns så himla lyxigt! Igår var vi iväg och provade ett av fälten som de höll på att tröska. Vi testade att reviera och hundarna gick riktigt bra även om de var lite ringrostiga. Den som imponerade mest var nog Loke som gjorde det riktigt bra trots sina knappa två år. Han lyssnade bra på pipan och följde fint sin förare. Grymt bra jobbat!

Själv har jag börjat jobba igen och det innebär lite andra möjligheter till både träning och vardagssysslor. Morgonpromenaden är redan klockan 6 på morgonen och träningarna tidigast vid 19 på kvällen. Nu ska det dessutom bli varmt igen så vi får väl se om vi behöver tänka om. Skönt i varje fall att det bara är några dagar kvar tills vi får släppa hundarna igen och börja träna på riktigt. Nackdelen i vår skog är att de håller på att avverka och kör ut timmer i flygande fläng. Det gör att vi har lite svårt att få till just skogsträningen men som jag skrev innan så får vi istället tillgång till fält numera så jag ska inte klaga.

Sagas apportträning fortsätter. Vi träna en kort stund varje dag och ökar svårighetsgraden successivt. Hon har fattat supersnabbt vad hon ska göra och vill helst ta dummyn redan innan jag ger kommando. Så vi har även lagt in ett sitt och att hon får vänta en liten stund innan kommandot kommer. Sen får hon hålla dummyn en liten stund innan kommando loss kommer. Inga krav än, bara ha roligt och börja lära sig vad de olika kommandona betyder. Till helgen blir det nog ett spår också. Klöven är introducerad och den tycker hon också är kul så vem vet, vi kanske har en liten eftersökshund här snart.

Gomorron världen! - Saga och Hilda

Dags att börja träna upp kondisen

Med bara tre veckor kvar till fågelpremiären börjar det bli hög tid att få upp konditionen på tjejerna. Vi har ökat från ca 4-5 km om dagen till ca 7-8 km varannan dag den här veckan och det har gått bra. Målet är att komma upp runt milen varannan dag innan det är dags. Om en vecka när vi får släppa hundarna är tanken att de ska kunna göra det i skogsterräng dessutom. Elsa är redan i ok kondition tack vare tidigt löp och VSA-provet. Maya börjar äntligen få upp kondisen efter kullen i våras medan Hilda fått gå lite för mycket i koppel och vara sällskap åt Saga. Nu löper hon dessutom så det är koppel minst en vecka till. Jag inser att eftersom Elsa löpte i juli och Hilda löper nu så kommer Maya också snart att börja. Med maximal otur blir det lagom till premiären eller i början av september när proven sätter igång. 

En tanke tidigare var att starta Maya på skogsprov i år då det är hennes favoritunderlag. Men med tanke på högrisk för löp när proven går, verkar det bara att slå de planerna ur hågen. Det får helt enkelt bli vanliga fältprov i höst istället, lite trist men det funkar. Går det som jag hoppas grejar vi två förstapriser i elitklass även på det underlaget. Det vore alldeles fantastiskt om om båda Guttsta-systrarna skulle nå titeln svensk jaktprovs-champion. Fingers crossed!

Planen nu när Elsa är klar med VSA-provet (de danska eftersöksgrenarna) är att starta henne på fält i Danmark. Då hon har två förstapriser i elit från Sverige med sig, kan vi välja lite vilket prov vi vill starta på. Eftersom jag är total novis men vill lära mig om hur proven går till i Danmark, har jag frågat mina danska och svenska vänner som vet hur det funkar om råd. Det prov de rekommenderar ligger inte ute än så jag får återkomma med vad det innebär. Innan jag åker på något prov söderöver har jag i varje fall fått klartecken att få komma och träna Elsa på betor på båda sidor om gränsen innan det är dags. Det tackar vi för, det känns oerhört tryggt att ha den back upen!

Trojkan på uppdrag konditionsträning

Skvaller och Sokrates

Är det fler än jag som ibland får höra saker om andra och undrar: varför berättar man det här – och varför just till mig? Ofta är det inget särskilt positivt, jag vet inte om det är sant och jag har ingen aning om vad jag förväntas göra med informationen. Ska jag bara nicka och se glad ut?

Sokrates, den gamle greken, lär ha haft tre enkla frågor innan han lyssnade på skvaller:

1. Är det sant?
2. Är det något gott?
3. Behöver jag veta det?

Jag har börjat använda samma filter. I mina olika roller – som avelsråd, provledare, uppfödare, lärare och medmänniska – möter jag många människor och många berättelser. En del är delade med omtanke, i hopp om råd eller stöd. De uppskattar jag verkligen. Men ibland känns det mest som att man vill förstärka en åsikt genom att dra in någon annan – och då blir det svårare.

Det är inte alltid lätt att navigera i ryktes-träsket, särskilt när det kommer från vänner. Men jag försöker tänka: är det sant, är det snällt, och behöver jag veta det? Ibland behöver man veta, oavsett vad man tycker. Och när någon delar något med respekt, omtanke och ett gott syfte – då lyssnar jag mer än gärna. 

Pratar du om mig? 💕

Sekundering och har börjat lite med apporten

Redan första augusti och semestern lider mot sitt slut. Det varma soliga vädret börjar sina lite och istället har regnen tagit över. Vi fortsätter med våra promenader i skogen med Saga och hon blir mer och mer terränggående för var dag. Hemma på vår egen skog har vi släppt henne ihop med mamma Maya men då det mest bara blev lek och stoj så växlade vi till Elsa istället. Vilken skillnad det blev! Elsa sa omedelbart ifrån "hopp och lek" och sen var det "sök i skog" som gällde. Hon var oerhört pedagogisk och höll sitt sök väldigt kort och så nära att Saga skulle kunna hänga med. När Elsa faktiskt hittade en fågel av obestämbar art, stod hon först tills hon konstaterat att det bara var en småfågel men det roliga var att se att Saga sekunderade spontant! Två gånger hände det och Saga sekunderade båda gångerna, så himla kul att se! Och ja, jag vet att vi inte ska släppa hundarna än men det här är på egen mark och bara en kort stund med oss som övervakare.

Eftersom Saga älskar att bära runt på saker oavsett storlek eller upp och ner för trappor, har jag börjat lite smått med apportering. Men bara ett par minuter åt gången. Jag har en liten dummy som jag använder. Hon får ta den ur min hand och jag säger "apport" när hon håller och sen "loss" när hon ska släppa. Det är väldigt kontrollerat än så länge. Men hon älskar vår lek och hittills går det bra. Något måste man ju hitta på inne när regnet står som spön i backen. Jag ser också att hon har börjat få ett ökat tuggbehov och jag gissar att det snart är dags att byta mjölktänderna till de riktiga. För att rädda alla i hennes ögon tuggvänliga saker i huset, försöker jag hålla henne aktiv och har fri tillgång till tuggben.

Inte den vackraste bilden men visar ändå lyckan i att hålla apporten