Förberedelser

Första kaninspåret hemma blev med lina och spårsele och det var ett bra beslut. De första 50 metrarna tyckte Elsa att hon skulle sniffa på annat men matte var ståndaktig, stannade och gick inte vidare förrän damen tog spåret igen. Men sen var det som att Elsa resignerade, tog spåret och signalerade med hela kroppen att "ok, jag fattar, jag hämtar väl kanin-eländet då". Och det gjorde hon. Det var full fart fram på spåret, ringade sista fem metrarna, tog kaninen i ett supergrepp, kom tillbaks som skjuten ur en kanon och gjorde en snygg avlämning. 

Första försöket med and-hämtningen på vatten blev "jag kan själv", vilket hon naturligtvis kunde men inte som jag ville. Jag försökte dirigera ut henne nedan vind men damen valde istället att gå upp i vind och strunta i mina rop och visselsignaler. Försök nr 2 blev bättre. Även om jag försökte peka med hela armen vart hon skulle så simmade hon rakt över, kortast möjliga simsträcka. När hon kom upp på land fick hon stoppsignal, vilket hon faktiskt respekterade och sen kommando åt vilket håll hon skulle och det tog hon. Kanonbra. Nästa fågel gjorde hon likadant med, simmade rakt över men den här gången räckte det att jag visslade och pekade så tog hon dirigeringen och kom rätt direkt.

Tanken var att fortsätta fila på övningarna men väder, familj och annat kom emellan. Nåja, nu vi packar vi  väskan och börjar redan söderöver. Stort tack också till Ida Sollie som har Hundeliv, som visat och berättat hur det går till. Håll tummar och tår för oss!

Elsa chillar... å jag är nervös

Mayas eftersöksgrenar avklarade

Då har vi kommit hem igen. När vi klev ur bilen hemma var det som att få ett 27 graders våtvärmande omslag över sig. Inomhus var det över 30 grader och knappt andningsbart så det var att öppna allt som gick att öppna. Hade tjejerna fått välja hade de nog sovit utomhus i natt, enda tråkiga där var myggen.

Helgen som gått har varit späckad med aktivitet som vanligt. Gubben har fixat med golv och tak i gäststugan medan jag varvat hundträning med röjsåg och målning. Fint blir det och jag är så tacksam över att tjejerna haft fri tillgång till stugan och sjön hela tiden. För det har varit varmt, men en torrare värme än den vi sen möttes av hemma.

Prov i eftersöksgrenarna med Maya har vi också hunnit med. Det blev betyg 8 på spåret och 10 på vattnet. Ett resultat jag är mer än nöjd med. På spåret kommer Maya med gåsen och ska strax lämna av när en orrkull går upp precis bredvid henne. Hon stannar upp och tittar efter de flyende fåglarna, jag harklar mig varpå hon fortsätter fram till mig men släpper gåsen en bit ifrån mig, tittar återigen efter orrarna så jag blir tvungen att ge ytterligare ett kommando. Både jag och domaren tyckte ändå att hon skötte den här störningen superbra. När valet står mellan att leverera en redan död gås eller chansen att få trycka fast en kull levande orrar, så gjorde hon det bra som snabbt la gåsen vid mina fötter och sen ville gå till orrarna. Jag har inga invändningar, möjligen att det var synd att det hände just på provet.

Nu får Maya koncentrera sig på att börja löpa och det är dags att börja gnugga igång Elsa inför hennes eldprov i Danmark till helgen. Kaninen är redan framtagen och tinad, två änder med hem så nu kör vi.

Elsa min Elsa vad ska vi ge oss in på? 😄

Skönt med bara 50 m till sjön...

Värmen och det vackra högsommardagarna fortsätter. Jag läste råden av Fjällveterinären angående vikten av att hålla sig i skuggan, dricka mycket och svalka både sig och hunden. De försöker vi hålla så långt det går. Tjejerna har fri tillgång till sjön att både svalka sig i och dricka av. De har också fritt fram att röra sig på gården och lägga sig i skuggan av träden. Ofta väljer de att ligga nere vid båten där det faktiskt blåser lite, finns tillgång till både sol och skugga och bad när helst andan faller på.

Själv är jag inte lika duktig. Den raska morgonpromenaden har jag faktiskt fått börjat med igen. Den fick tidigare stå tillbaks när Saga var yngre och bara skulle lära sig följa med oss andra. Men börja varje dag med Alvedon och lulla fram i hennes takt ger inte den rehab jag behöver, vilket jag smärtsamt börjar känna av. Jag går, gräver, målar och kör röjsågen det jag klarar av trots värmen. Men jag försöker dricka ordentligt och svalkar mig i sjön jag med. Skönt med bara 50 m till sjön kan jag säga...

Nu när vi är i stugan har jag dels försökt hålla igång Mayas träning inför omstarten i eftersöksgrenarna på lördag och dels tränat Elsa i spår på fält. Maya har gått bättre och bättre medan Elsa mindre bra. Elsa vill så mycket att hon blir explosiv. Antingen går hon ut i fritt sök eller upp i vind istället för ner spår men ger sig inte förrän hon hittar viltet. Oavsett så går det för fort och hon måste hela tiden ringa tillbaka för att hitta på det. På slutet har jag faktiskt satt på henne lina och lagt spåret i vinkel för att "lura" henne att bli noggrannare och det kan ha hjälpt eller i varje fall gett henne en liten tankeställare.

Elsa - Sagas nya idol

Saga är i himmelriket

Äntligen framme i stugan och äntligen högsommarvärme med allt vad det innebär. Nej, jag tänker inte klaga! Ja, det är lite mygg och det är lite knott och f-n så mycket broms men både jag och hundarna har redan badat fler gånger på en dag än vad vi normalt gör på ett år. Till och med Saga insåg att bada och därmed också simma är mycket bra att kunna. Hon har gått från klarhet till klarhet och simmar nu som en liten säl. Vattenpassionen är det definitivt inget fel på och det tackar vi för.

Redan i morse fick alla fyra tjejerna ett verkligt "wake up call" när de sprang på en tjäderhöna med sin kull kycklingar på väg ner mot sjön. Maya och Saga stannade omedelbart när hönan och kycklingarna lättade medan Elsa och Hilda istället roade sig med eftergång de luxe. De två yngre fick massor med beröm medan det istället blev ett "litet" utvecklingssamtal med de två äldre damerna. Pricken över i:et den här dagen kom två timmar senare när vi tog en promenad bort till kallkällan för att fylla på vårt vatten. Ett tu tre lättade en höna med ett antal kycklingar bredvid vägen. Saga stannade direkt och ville sen in för att kolla av läget, vilket hon naturligtvis fick. 

Två fågelsituationer på samma dag plus lärt sig simma som en säl från förmiddag till eftermiddag. Det här bådar gott inför injagningen och jakten i höst och då ska man inte klaga.

Sälen Saga - tror hon kommer att somna ovaggad ikväll

Garmin Alpha T20 till Saga

Saga verkar bli precis den typ av vorsteh jag vill ha. Hon är nyfiken, har mycket motor men med tydlig av- och påknapp och är mentalt välbalanserad. Eller som en god vän till mig skulle ha uttryckt det; "en räser med storkukslugn". Hon hänger med på allt vi hittar på och har en fantastisk förmåga att smälta in bland andra människor och hundar. Att ha fötts in i vår trojka av tikar och mött sonens killar har nog hjälpt till att forma den biten. Nyfikenheten gör också att hon tar för sig när vi är ute i skog och mark. Diken som är fulla med vatten ska plaskas i, nedfallna träd ska klättras på och blåbärsris ska studsas fram i. Hon har även börjat ta ut svängarna ordentligt på våra skogspromenader. Att bara gå runt knäna på oss är inte tillräckligt utmanande längre. Ett tu tre är hon hundra meter ut i terrängen och i skogen försvinner hon snabbt i grönskan. 

Eftersom det är något vi vill främja men inser kan bli ett problem, har vi fått titta runt efter ett lämpligt GPS-halsband åt damen. Då vi redan har en uppsättning av Garmins produkter och är mycket nöjda med dem stod valet mellan antingen ett T5 mini eller ett T20 med nollflex. Med nollflex menas att man kortar GPS-antennen på halsbandet så att även mindre hundar kan använda det. Det blev ett T20 som hon kan växa i och som vi kan välja om vi vill återställa till stor hund eller fortsätta använda till en liten. Båda sorterna är full kompatibla med det vi redan har och skulle vi skaffa tax eller en ny liten krabat så är T20an snabbt anpassningsbar. 

När det går åt pipsvängen...

Ibland blir det absolut inte som man tänkt sig. Maya skulle starta eftersöksgrenarna på fredagen så vi tränade spår på gås på onsdagen. Den ville hon inte hämta. Det fick bli operation övertalning, ett nytt spår och då hämtade hon gåsen med den äran. Vi körde ett vatten också som gick klockrent så jag åkte hem med en någorlunda bra magkänsla.

Ha! På morgonen när jag ska packa ner den tinade provgåsen ser jag att den är så illa skjuten att den blöder kraftigt ut ett sår under vingen och huvudet är nästan helt krossat. Panikkänslan sprider sig i kroppen och det är bara att inse att jag inte hinner tina någon annan. Enda alternativet är att tvätta av den här, linda in den i massor av handdukar så den i varje fall är hyfsat torr inför starten och hoppas på det bästa. Ingen bra känsla alls.

Jodå, Maya tog gåsen och lämnade av den snyggt och prydligt på provet. Lyckan var fullständig, för det trodde jag faktiskt inte att hon skulle göra, så när vi kom till vattnet var jag tämligen avslappnad. Men säg den lycka som varar. Redan när jag satte ner henne vid vattenkanten såg jag att hon hade fokus någon annanstans. Jag försökte styra hennes blick mot där fågeln låg och när hon äntligen vände huvudet åt det hållet skickade jag henne på apport. Tji, fick jag. Maya simmade bara ut ett tiotal meter, vände sen om tillbaka, simmade fram och tillbaka längs vattenkanten, kom upp och jag försökte starta om henne. Då gör hon om samma sak! Det var bara att acceptera att det här kommer inte att gå, så jag bröt. 

Men då får de som kastat fågeln problem, för de ropar till oss att de inte får in fågeln. Maya hör dem och tittar intresserat åt deras håll. Då skickar jag henne igen, den här gången utom tävlan. Japp, hon simmar direkt ut till fågeln, tar den, simmar tillbaks och spottar ut den vid mina fötter... 

Vi kan väl säga att vi hade ett mycket intressant utvecklingssamtal på eftermiddagen där hon fick fila på sina kunskaper i hur man simmar ut, tar dirigering, hämtar och lämnar av and. 

Maya i badet

Dags att ladda inför eftersöksgrenar

Ny vecka med nya mål. Elsa har fått vila ut sig ordentligt här hemma efter helgens bravader medan de andra har fått massor med kramar och blivit vederbörligt ompysslade. Elsa verkar definitivt vara i löp. Både hennes bakdel och hennes kelsjukhet växer men inget synligt blod. Hon har ju förmågan att hålla sina löp osynliga vilket i vardagligt tal också kallas "tysta löp". Nu får hon i varje fall stå tillbaka några dagar medan det är dags för Maya att börja fokusera inför sitt eftersöksprov på fredag. Hennes mindset är fortfarande lite av "jag är ju mamma" nu istället för arbetshund.

Träningsgåsen är framme och det är också dags att ta fram provgås och and så de hinner tina inför provet. Planen är ändå att köra ett träningsspår idag på fm. Går det klockrent så tänker jag inte göra något mer. Vatten provar vi i morgon när de "hotat" med upp emot 26 grader. Gissar att hon mer än gärna hoppar i och hämtar and i det läget. De andra kommer också att få bara men utan att behöva hämta någon and.

Saga har fått följa med ut i skogen varje dag och går lös. Numera är vi uppe i ca 3 km långa promenader och det går alldeles utmärkt. Sen är vi ju jättekonstiga som stannar var femte meter och plockar nåt gult svampigt i dikena. Hon är jättenyfiken men blir hela tiden bortmotad när hon försöker ta reda på vad det är. Skumt värre men både husse och matte verkar gilla det och kallade det kantarellstuvning när de kom hem. Lite lek till apportering har vi också börjat med. Jag kastar ut en boll med rep ca en meter framför henne som hon får springa fram till och när hon visar intresse för och tar den så berömmer jag. Kommer hon dessutom fram till mig med den så får hon ännu mer beröm och vi byter bollen mot en godis. Ingen boll - inget godis och inget beröm utan bara tyst och nytt kast.

Man blir faktiskt lite trött av all träning!

Tre dagar i Sandefjord, Norge

Dagen före utställningen landade vi på Asnes Camping i Sandefjord. Ett mycket fint och trevligt ställe att campa på när man har hund med sig. Vädret var halvklart med uppehåll så allt löpte på bra med husvagn och förtält. Sen var det bara att åka iväg och fixa med utställningstältet. Alla platser var i princip tagna redan när vi kom men så fick vi syn på ett tält uppe på en höjd med utsikt över hela arenan och med plats för ett tält till, så var den saken biff. Det kunde inte bli bättre. Sen var det bara att bädda ner sig och försöka sova och ladda för första dagen.

Något sova blev det inte för vare sig min eller Elsas del. Vi låg vakna större delen av natten och lyssnade på duvor som slogs, vinden som blåste f-n och grannarnas småhundar och skällde för allt och inget. Fråga mig inte av vilken ras de var men många var de och de ställde naturligtvis också ut. Men dagen började ändå bra för den schweiziska domaren gillade Elsa och vi blev 2a bästa tik med Nordic reserv cert och norskt cert. Lite besvikelse över att "bara" få reservcert men ändå ett superbra resultat. I och med det kan vi kvittera ut ett norskt championat och lägga till titeln NO UCH i hennes namn.

Dag två startade redan på natten med hällande regn och det varierade bara mellan dugg och dusch. Då var utställningstältet helt underbart att ha. Tyvärr tyckte inte den estniska domaren att Elsa riktigt räckte till för dagen och vi kom därifrån med ett slätt Excellent. Vi fick en bra och rättvis kritik men av någon anledning började Elsa springa med hög svansföring när vi skulle visa upp oss vilket domaren, med all rätt, inte tyckte om.

Dag tre började med ok väder om än aningen kallt faktiskt, men det vände rejält under dagen. När det äntligen blev dags för oss att gå in i ringen var vi både varma och ganska möre. Då möttes vi av en ganska barsk svensk domare. Han började nästan genast med att dra i Elsas skinn över revbenen och frågade surt vad jag gjort med hunden, det var för mycket lös hud. Jag blev helt ställd, den har jag aldrig hört förut och förstod inte heller vad tusan han menade. Han tipsade mig om att jag kanske skulle börja motionera hunden lite. Jag höll på att storkna, Elsa behöva motionera mer? Jag som försökt begränsa hennes motionerande för att lägga på henne lite underhudsfett så hon inte skulle se så mager ut. Av kritiken att döma så gillade han verkligen inte hennes typ helt enkelt. "Lågställd tik som ger ett tungt intryck, brant kors och springer med svansen högt" - Very Good. Svansen högt igen, surt men absolut sant. Vi får fundera på hur vi löser den biten till nästa utställning. Kanske kan orsaken vara att hon troligen precis började löpa den här helgen.

Från cert till very good på tre dagar. Men vi är glada ändå för vi har en titel till och vi har lärt oss lite mer när det gäller utställningar. Tack i varje fall Norge för en fin helg hos er! Nu laddar vi om för Mayas eftersöksgrenar på fredag. Håll tummar och tår!

 

Hemma igen

Vilken fantastisk tripp norröver det blev! Kanske inte så mycket för tanterna som för Saga. Tanterna fick en snabb uppdatering i lydnad och inget springa lös på marken alls, bara fara runt på gräsmattan utanför stugan. Saga däremot fick allt. Hon fick promenera lös med tanterna, testa på vatten, apportera allt möjligt på marken, springa i högt gräs på vallen och galoppera fram i blåbärsris i skogen. Hon fick följa med i bilen till affären, till andra tanter och hem till en annan valptjej som hon fick busa runt med. Hon har dessutom blivit riktigt duktig på att säga till när hon behöver ut och det blev vår lycka på vägen hem. 

Sista natten i stugan fick hon nämligen diarré. Vägen hem kunde ha blivit en mardröm men Saga sa till i tid varje gång och vi kunde stanna och låta henne göra ifrån sig ute. Precis som på vägen upp fick hon sitta med mamma Maya och det gav en lugnande effekt. Som tur var så blev hon bättre och bättre för varje mil vi närmade oss hem. Väl hemma fick hon en rejäl busstund ute på gräsmattan så vi kunde sova nästan hela natten sen.

Både Maya och Elsa fick prova på strömt vatten när vi var upp i stugan vilket jag tyckte var bra. Jag vill ju inte att de bara ska hitta änderna i sitt "eget badkar" så att säga. Båda fick jobba för att hitta fågeln och fick inget för givet, utan det var hårt arbete och lyssna på matte som gällde. För min del var det positivt för då kommer de mest troligt att lyssna mer på mig om jag behöver säga till i någon annan situation. Men nu ska vi börja ladda för att åka till Norge och Sandefjord på utställning. Vad tusan har jag gett mig in på?

Tur att både Elsa och Maya har bra pannben, speciellt när det inte går som det ska.

Träning och promenader

Midsommardagen bjöd på lagom varmt och uppehållsväder. Tacksamt när man vill gå ut på långpromenad med hundarna. Elsa och Maya fick gå en vända upp och nedför Gråtanliden medan Saga fick följa med en kortis till kallkällan för att hämta vatten, en promenad som var precis vad hon orkade med. Jag gissar att det är ca en och en halv km dit från vår stuga. Men det händer mycket på den korta vägen. Det är lägdor med högt gräs fulla med fågel som poppar upp som skjutna ur en kanon när man springer i det. Det är en bro över en forsande bäck, det är kallkällor som öser fram vatten i både i vägen och i små tjärnar bredvid och mera fågel som flyger fram överallt. Ja, det är mycket och många intryck att ta in för en liten valp.

På söndagen åkte vi och hälsade på vorstehgänget här uppe. De skulle träna inför eftersöksgrenarna så vi hängde på. Tanken var också att Saga skulle träffa lite andra människor och hundar än bara oss hemma. Det gjorde hon kanonbra men sen sov hon resten av dagen. Maya som fick prova på vatten gjorde det inte lika bra. Hon simmade bara ut halvvägs, sniffade i vinden, fick inte vind på anden för hon låg fel i vind, tog inte dirigering och vände om hem. Det upprepade hon gång på gång så vi förenklade det hela genom att båtsmannen kastade anden så hon såg den och då var det inget snack längre. Hon gick rakt ut i vattnet, simmade målmedvetet ut nedan vind och fick korn på anden, tog den och kom tillbaka som ett skott. Så himla skönt att få avsluta med ett plus i kanten. Jag tror till och med Maya var nöjd för det såg ut som hon log hela vägen hem.

Inte lika mycket vass i norr som hemivid

Dag ett och två i stugan - mycket fågel är det

Idag regnar det och ska också regna resten av dan enligt förståsigpåarna så jag passar på att uppdatera livet i stugan. 75 mil i bil för Saga gick oväntat bra. Först en tidig frukost av Vom Baby men sen inget mer att äta under resan förrän vi kom fram. Däremot tillgång till vatten hela vägen. Vi stannade ungefär var tredje timme för att rasta, vilket verkade räcka för det var inget pip eller gnäll någon gång. Väl framme i stugan blev det ordentligt med mat och sen lite spring för alla medan vi lastade ur bilen.

Dagen efter upptäckte vi välkomstkommittén. Vi hade en vigghona med sex ungar som bodde under vår båt och som gärna uppehöll sig på vår strand, trots hundarna. Bredvid båten hade vi en beckasinliknande fågel som hade sitt bo och som till skillnad från viggen inte tyckte om att få sällskap. Den var ljudligt upprörd över vårt intrång. På vägen ner till sjön hade dessutom en spillkråka sitt bo i en gammal asp som även den upplyste oss om att den inte heller uppskattade att vi kommit. Fåglarnas föryngring verkar vara i full gång varför idén med att släppa våra tjejer lösa "bara sådär" var utesluten. Här behövdes en plan.

Det blev till att skärpa till lydnaden både med pipa och med röst. "Se men inte röra och håll er inom de här gränserna" blev ledorden under de här dagarna. Och de fixar det, men det är tufft för vissa. Elsa är så taggad på att komma ut och springa, Hilda skulle helst vilja simma ihop med viggarna medan Maya fått så mycket fågel i näsan att hon äntligen börjat vakna ur sin mammaroll. Det vi har framför oss nu är att få till lite mer fågelträning och helst på vatten med Maya, finputsa utställningskunskaperna med Elsa och att Hilda agerar sällskapsdam och stöd åt Saga på våra promenader. Saga gör det suveränt, gissar att hon är uppe i ca 4-5 km om dan nu.

Saga och Hilda på koppelpromenad