Året första vattenapportering

Vad gör man när man har två änder tinade och vädret visar sig från sin bättre sida? Kör vatten såklart! Vi började redan i förrgår. Jag har ju roat mig med att läsa på vad som krävs i det danska vatten- & släpprovet så Elsa fick testa det. I vatten ska hon simma ut minst 20 m och sen leta på två änder på land som hon ska apportera. Hon spikade det på första försöket! Jag tror hon tyckte det var riktigt roligt att få klura lite.

Med Maya började vi med repetition från öppenklassen. Vi kastade ut anden i vassen när hon tittade på. Målet var att verkligen lyckas på första försöket med tanke på att det här var första vattnet i år för henne. Det gick bra även om jag fick parera lite när hon ville springa runt på tillbakavägen istället för att simma och påminna henne om att vi håller i apporten heeela vägen in till mig innan vi ruskar på oss.

Igår åkte jag ut med änderna igen och la ut dem så Maya inte skulle veta var de låg. Hon spikade den första direkt, fick påminnas lite om att simma tillbaka och hålla i anden hela vägen till mig. Nummer två som hamnat på land var inte heller något problem att hitta och den här gången gick hon i vattnet utan att tveka och höll i hela vägen till mig. Jag är så glad över henne och mer än nöjd med det resultatet. Nu är det bara spår på gås kvar att väcka till liv igen. Men det tar vi i morgon, Rom byggdes inte på en dag heller.

Dags att väcka kunskaperna till liv igen - Maya

Valpköpare på besök

Den här helgen var riktigt rolig! De som ska ha Sven var och hälsade på. Jag hoppas verkligen att de blev nöjda med vårt val av vilken hanne som blir deras. Sven är den av de två jag mest troligt kommer att bli ganska involverad i då de inte bor så långt härifrån. Vi har varit tydliga med att vi mer än gärna ställer upp och hjälper till med hans (och deras) utbildning i fågelhundsvärlden. Vi kommer ju att ha en lika gammal dam själva som ska läras upp, så det skulle bara vara kul om vi kan träna ihop. 

Kloklippning stod på agendan och det var bara att gilla läget även om vissa (läs Hilda och Elsa) tycker det är pest och pina. De får så långa och kraftiga klor om man inte håller dem nere och klipper varje vecka. I höstas fick jag vara med om att båda två åkte på klobrott och kanske pga att jag inte klippte tillräckligt ofta. Så nu ligger det schemalagt i mobilen varje söndag.

Jag fick också besked att nu är Bumlingarna registrerade i SKK. Jag har bett dem skriva ut och skicka reghandlingar och stamtavla på det "gamla" sättet istället för att jag skickar dem som pdf.filer till de blivande ägarna. Bra är också att nu finns köpeavtalen och besiktningsintygen på Bumlingarna på Mitt SKK. Det är bara skriva ut dem.

Guttstas MC Sven alias "Pricken" - en riktig charmknutte de luxe

Reggade och fotade

Då har jag registrerat valparna och för första gången online via SKKs e-tjänster. Det hade inte gått om inte Ljuders kennel som använt samma hanne hunnit före med att regga in Cooper i SKKs register. Men vi får väl se, än har jag inte fått några "papper", bara en bekräftelse på att jag skickat in och allt är betalt. Tydligen får man inte stamtavlorna som papperskopior längre. I vår digitaliserade värld kommer de numera på mail som dokument som man kan dela till valpköparna. Jag är väl lite gammeldags men att bara maila över en stamtavla när valpköparen hämtar sin nya fyrfotakompis känns lite "billigt". Går det så skriver jag nog ut dem i varje fall. "Hundens bok" är redan införskaffad till alla där man lätt plockar med allt som hunden och ägaren behöver när man ska vaccinera, åka utomlands, starta på prov eller gå på utställning.

Ludger Schröder som äger pappan till Bumlingarna, har också fått bilder och en uppdatering på läget. Det var inte helt lätt att fixa lite bilder på våra rörliga tre som far omkring som små jehun. Chansen kom igår när vädret var fint och de kunde vara ute i valphagen hela dagen. Efter ett femtiotal bilder kunde jag äntligen plocka ut tre på varje Bumling där man såg lite mer av dem än bara rumpan. Och nu ska vem som är vem av hannarna vara klart. Att tiken blir vår Saga visste väl alla och vem som är Sven och vem som är Seve var vi nog ganska på det klara med redan tidigt. Och jodå, de har båda visat att vi nog tänkte rätt så här långt. Nu är det bara de blivande ägarna som inte vet säkert.

Saga - den ettriga och enda som rår på Halvar

Halvar - störst och starkast men snäll

Pricken - den snällaste och goaste av dem alla

Mors dag

Jag är så tacksam över våra fantastiska tjejer! Ibland måste jag stanna upp och nypa mig själv i armen över hur fantastiska de faktiskt är. Ja, jag vet att jag är ytterst subjektiv och väldigt partisk och allt det där, men ändå. Jantelagen i all ära men de är bra. Sen är jag tyvärr, eller som tur är, också otroligt självkritisk. Ska jag använda en tik i avel vill jag att hon i mitt tycke ska vara bättre än medel och ha något positivt att tillföra aveln. För att ha något att utgå ifrån har jag fem kriterier; hälsa, mentalitet, förighet, jaktlighet och exteriör. 

Hälsa. Helst ska tiken ha A-höfter och 0- armbågar, inte ha några sjukdomar eller konstiga brister bakåt i leden heller. Hon ska vara frisk och utvecklas normalt genom hela sin uppväxt. För att vara på den lite mer säkra sidan vill jag inte använda en tik före 4-års ålder just av det skälet. Då är de vuxna och man vet mer vad de faktiskt går för.

Mentalitet. Helst ska tiken genomgått BPH alternativt MH men framför allt ska hon vara mentalt stabil och lita på sin förare. Hon ska kunna dela rum med andra hundar och människor utan att gå i taket. Kunna åka båt, bil eller hiss utan problem, kunna apportera and i ett ridhus med två hästar som tränar dressyr samtidigt - får inte vara störningskänslig med andra ord (inget krav med hästar, bara jag som har den möjligheten), kunna gå på restaurang med matte utan att bete sig illa, kunna gå lugnt i koppel på stan i värsta rusningen osv.

Förighet. Vi ska göra saker tillsammans, jaga, spåra, apportera ja en massa saker. För att det ska bli bästa resultatet måste vi lyssna in och följa varandra som danspartners. Då pratar vi förighet och samarbete. Båda ska vilja arbeta med den andra. Då blir resultatet också bra.

Jaktlighet. Hon ska ha viljan och pannbenet för att jaga. Viljan att jaga, hitta och få till en situation så bytet blir bärgat. Pannbenet för att fortsätta leta viltet fast orken tryter, underlaget är vansinnigt jobbigt och vädret för j-gt. Då har man ett äkta jaktintresse eller som en del skulle säga; en jaktidiot.

Exteriör. Det ska synas på långt håll att det är en tik. Hon ska ha en välvinklad stark kropp för bästa möjliga rörelser och effektivitet i stegen oavsett terräng. Hon ska ha rätt proportioner av samma anledning och får inte vara varken för stor eller för liten. Hon ska vara rastypisk och det ska synas att det är en vorsteh och inte se ut som någon annan ras.

Det vi i klubben har för att kunna göra någon form av avelsutvärdering är BPH/MH, jaktprov och utställningar. Så för att kunna visa vad våra tjejer går för så startar jag dem på det som går. Hittills är utfallet mer än bra så jag är mer än nöjd och fortsätter nypa mig själv i armen ett tag till...

Guttstas ZC Maya (Carlos KS vom Goldensberg u SE UCH Norrbaggen´s M´zita)

Dags att börja med eftersöksgrenarna

Bumlingarna närmar sig 5 veckor och det är snart dags för avmaskning nr 2. Med tanke på deras aptit och hur de växer är vi inte precis oroliga för någon maskinvasion, men det ska göras enligt protokoll. Saga är fortfarande den som är i framkant när det gäller det mesta. Jag tror till och med att hon redan fattat vad hon heter för hon reagerar när man ropar hennes namn. De andra två är ju inte helt bestämt vem som är vem men jag tror vi börjar bli ganska överens maken och jag. Så om inget oförutsett inträffar så följer vi vår magkänsla. Men vi har sagt att inget är bestämt förrän tidigast vid 6 veckors ålder och dit är det bara en vecka kvar. Tiden går fort när man har roligt.

Maya har börjat gå över på "vanligt" foder, får hänga med ut på skogen och motionera mera. Hon är långt ifrån de andra i kondition men kanske inte så konstigt med tanke på valpar och annat. För att testa henne lite drog jag ett 200 m långt släpspår med en hare av mindre modell. Förutom att hon var lite för ivrig på spåret blev det ändå bra. Hon gick på för fort, tappade spåret, vindade tillbaka men kom med haren i bra grepp och gjorde en korrekt avlämning. Bara att berömma och fortsätta med att finslipa på detaljerna nästa gång. Vi har ju elitklassen som mål i år.

Elsa fick också äran att göra ett släpspår på haren. Hon var så ivrig att komma iväg att det nästan rök ur öronen på henne. Ut gick det i flygande fläng, gissar att hon försprang sig för det tog en stund innan vi såg henne igen. Tillbaka kom hon däremot i lugnt och fint tempo med haren i bra grepp och gjorde en korrekt avlämning hon också. Jag är sjukt stolt över båda tjejerna! Planen just nu är att träna igång även Elsa men i hennes fall med det danska VSA-provet som mål. De har släpspår på hare, apportering av and på vatten och apportering av duva på land. Inga konstiga saker alls egentligen. Om sen även Maya tränar på samma saker tror jag inte gör något. Det är inte så långt ifrån vårt eftersöksprov i elitklass ändå.

Elsas första "apport" 8 veckor gammal

Utskälld fyra på morgonen

I morse klockan fyra blev vi väckta av en arg Halvar som stod och skällde vid grinden. Han var hungrig, så det blev lite Royal mousse och hårda kulor. Alla tre åt med god aptit och först när de gett upp den maten släppte jag in Maya. Jag har valt att ransonera hennes tillgångar lite. Hon har inte lika mycket mjölk längre och det är ändå dags att valparna går över på fast föda. Därför får de börja med den och ta mamma som efterrätt istället för tvärtom.

Pricken åkte ju på förstoppning men nu verkar han ha fått ordning på magen. Vi fick hjälpa honom med lite mag-massage och se till att han fick i sig mer flytande föda än fast. Jag kan säga att nu verkar han ta igen allt, för han både äter och bajjar friskt. Han deltar också mer i de andras lek även om han gärna lägger sig lite vid sidan om och bara iakttar dem. Pricken verkar vara den där lite mer stillsamma typen, än så länge. Men han är ändå den som gärna smiter ut i hallen om vi glömmer att stänga grinden till köket. Han verkar vara en nyfiken krabat som gärna utforskar omvärlden.

Halvar och Saga har kommit på att man kan tugga sönder saker. Det tuggas på fällar, mattor, Bia-bädden köksstolarna och på mammas öron. Valplådan har de mer eller mindre övergett numera. Bia-bädden är favoriten och blir den för varm så lägger de sig direkt på golvet och sover. I år har jag struntat i att lägga ut tidningar för toabestyren utan försöker med kissdukar från Tena istället. Jag kan säga att det fungerar förhållandevis bra. Valparna blir inte blöta eller kletiga om tassarna men visst, allt hamnar inte där så golvmoppen används flitigt. Idag ska det bli varmt och planen är att börja låta dem få komma ut och bekanta sig med gräsmattan. Ska bli sjukt spännande att se hur det går.

Pricken utforskar vattenskålen

Dags för valphage inne

Nu börjar det bli dags att bygga ihop valphagen inne. Saga är på god väg ut ur valplådan så det är bara en tidsfråga innan hon lyckas. Vi tar ut valparna ur lådan ett par gånger om dagen. Både för att göra rent men också för att de ska få se att det finns en värld utanför. I början verkade de tycka att det var lite konstigt med det hala köksgolvet men de börjar vänja sig. Det är alltid toabestyr till att börja med innan de ska ut på äventyr i köket. Resten av tänderna har kommit och det är riktigt vassa gaddar vi pratar om. De har börjat testa att använda dem på allt mellan himmel och jord inklusive våra fingrar. Annars är de riktigt snälla än så länge. Alla har börjat använda benen mer kontrollerat, gå på tassarna och inte bara hasa fram på hela foten. De börjar helt enkelt få riktigt bra ordning på koordinationen.

Saga är den som det är mest fart på. Hon ska utforska, testa nytt och busar med bröderna så gott det går. Halvar börjar komma igång han med. Inte lika intensivt som Saga men han trampar på runt i köket och hänger gärna på lite bus i lådan. Pricken är lite senare än de andra. Han har inte växt iväg lika mycket som de andra och utvecklas något långsammare men har också kommit igång och utforskar omgivningen men lite mer eftertänksamt. Få se hur länge det håller i sig.

Maya har släppt lite på kontrollen så nu får Hilda och Elsa mer än gärna vara i samma rum och även titta till valparna. Jag tror hon saknar tid med sina kompisar, ni vet buset, bara vara, men även att arbeta ihop. Härom dagen kunde jag inte hålla mig utan släppte henne en kortis på fältet. Oj oj oj, vad hon älskade det! Hon formligen flög fram över vallen. Men sen var det koppel som gällde igen.

Love you mom!

Tandfén har varit framme och Bumlingarna har hittat varandra

Nu börjar det verkligen hända saker i valplådan. Det märks även på Maya. Alla tre har fått sina tänder i överkäken och klorna behöver klippas igen. Klorna kan vi klippa men att de börjat bita i tuttarna är tyvärr något Maya får stå ut med ett tag till. För att komma till rätta med det har vi börjat ge valparna lite mer "vanlig" mat i form av mosad köttfärs. Tanken är att de ska tycka att det nästan är godare än mammas mjölk. Men det är ingen höjdare än så länge. De behöver fortsatt övertygas men vis av tidigare erfarenhet ger det sig. 

Det absolut roligaste är att "Bumlingarna" har börjat krypa omkring och utforska lådan. Och de har hittat varandra som kompisar! De klättrar på varandra, brottas och drar varandra i öronen. De har också kommit på att de kan låta, vilket inte är lika roligt, så nu provar de sina röster både högt och lågt och gärna i perioder på natten. Jag kan säga att varken vi människor eller Maya är speciellt imponerade av deras serenader. Man hör dessutom tydligt vem som är vem nu. Halvar låter konstant men mer på ett pratigt vis. Pricken har kommit på ett pipande ljud som är otroligt irriterande. Tystast är Saga. Hon hojtar till om det är något men annars inget, än...

Men Maya jobbar på bra med dem. De går fortfarande upp i vikt vilket tyder på att hon har gott om  mjölk. Det är superrent i valplådan vilket innebär att hon städar bort allt hon kan och hon är där direkt om någon av valparna verkar orolig eller har kört in i något hörn och inte hittar backen. Och hon tar till vara alla stunder vi går ut och hon får springa av sig lite. Bättre mamma får man nog leta efter.

Bröderna Bumling

Håller den vackra hunden bättre?

Håller den vackra hunden bättre? Det var temat på webinariet som Patric Ragnarsson höll igår för oss inom vorstehklubben. Man kan nog lugnt säga att han är något av en expert på sitt område. Han är utbildad exteriördomare, utbildar andra domare, har varit uppfödare av bl a pointer, har jobbat som klinikchef på SLU, arbetar nu hos distriktsveterinärerna i Jämtland och dömer bland annat vår ras i utställningsringar runt om i världen. 

Det var otroligt intressant att lyssna på hur viktig den exteriöra delen är hos våra jakthundar. Framförallt anatomin med vinklar, rygg och front. Det är ju utformningen av den som ska bära hunden genom livet för att kunna utföra det den är tänkt för. Saker som färg, hårlag och ansättning av öron kan verka oviktiga men är istället det som särskiljer våra raser från varandra. De är däremot inte hinder för hunden att utföra det den är ämnad för. Hunden kan fungera utmärkt även med fel färg eller för stora öron men den ser kanske inte ut som en vorsteh...

Och vad säger då vår standard? Hur ska vår ras se ut? Hur nära ligger jag som uppfödare? För att vara "säker" är utställningarna faktiskt vårt enda "objektiva" verktyg. Det är genom dessa vi kan få en bedömning och då blir det superviktigt att domaren verkligen kan vår ras. Kritiken vi får är ju ett underlag för hur nära vi ligger den exteriört rätta hunden. Och alla som någon gång ställt ut vet att utställningar är en bedömningssport och att den ibland är långt ifrån objektiv. Val av domare är inte oviktigt.

Att vi inom vorstehklubben har jaktmeriter som ett måste för att få starta i bruks-/jaktklass har varit en omdebatterad fråga. Men vis av vad man ser när man tittar på t ex settrarna som inte har det, har man valt att hålla fast vid beslutet att behålla det. Hos settrarna har det uppstått två väldigt olika varianter av en och samma ras; en jakt- och en utställningsvariant. Det är knappt man ser att det är en och samma ras. Genom att inte dela på utställnings- och jaktmeriter har vi istället fått behålla en exteriört mer homogen ras. Det var en av Patrics slutledningar till att vi lyckats så bra och han bad oss fortsätta med det, en bön jag är beredd att bejaka.

SEVCH SEJCH SEUCH DKUCH CACIB Guttstas ZA Elsa 

 

Finfrämmande på besök

I helgen har Lovis med husse och matte har varit och hälsat på. Hon har blivit så himla fin! Lovis hade oturen att hennes första husse insjuknade i cancer ganska snart efter att han hämtat henne. Det visade sig dessutom vara en oerhört aggressiv och obotlig variant. Lovis var hans ögonsten och glädje ändå in till det bittra slutet. När vi pratades vid innan han gick bort hörde man tydligt smärtan i hans röst över att behöva lämna ifrån sig från henne. Han visste att han borde släppa henne till ett bättre öde men hon fick vara kvar. Förhoppningsvis fick han känna hennes mjuka päls och kärleksfulla pussar ända in i slutet, 

När allt var över bestämde ödet att Lovis nya husse och hennes vägar skulle korsas. De klickade direkt med varandra och hon gick från att ha varit skånska till att bli dalkulla. Och så bra det blev! Igår när de kom förbi var det en levnadsglad tjej som snabbt gled in i flocken här på gården och busade runt med både bror och mor. Så kul de hade och så glada vi blev! Jag kan bara säga; tack för att ni finns och att ni ger Lovis en andra chans i livet! Lovis var ju den vi tänkt spara så det värmer lite extra att hon fått det så bra.

Annars är det tamejtusan stilltje i valplådan. Bara Saga har börjat glipa lite med ögonen medan killarna fortfarande kniper. Både Saga och Halvar har gått över över 1,5 kg medan Pricken ligger och sniffar precis under. Han ser nästan liten ut där han ligger bredvid de andra tjocksmockarna. Ska bli kul att se om trenden håller i sig.

Liten Lovis

Plus ett kilo

Valparna växer så det knakar. I morgon är de redan två veckor gamla och favoritsysselsättningen är fortfarande äta, skita och sova så alla har lagt till ett kilo på sin födelsevikt. Nu väntar jag med spänning på att de ska öppna ögonen och upptäcka hur mamma, vi och valplådan faktiskt ser ut. Och vi kommer att få se hur de ser ut! Jag upplever att det blir så stor skillnad när de öppnar ögonen, det blir mer "den där hunden" man ser fram emot att lära känna.

De stora tjejerna har gjort klart sin mask-kur. Även om jag inte sett några maskar hos dem känns det ändå bra att ha gjort den. På tal om parasiter passade jag på att ta min femte dos TBE så nu borde jag vara utom risk fem år framöver. Vi bor ju i så kallat högriskområde och jag har redan plockat min första fästing på mig själv så synd att chansa. Det finns andra sjukdomar man kan roa sig med, som pollenallergi till exempel. Jag säger bara att det är tur att det finns hjälpmedel.

Maya har i varje fall börjat släppa kontrollen över valparna så pass att hon kan följa med ut i skogen och springa av sig lite. Vi tar med henne varannan dag och hon får springa själv. Det  märks så tydligt på henne att hon verkligen uppskattar de vändorna. Det är en mycket lycklig mamma som kommer ut, sprallar runt och kommer tillbaks till valplådan med nästan ett leende på läpparna.