Skvaller och Sokrates

Är det fler än jag som ibland får höra saker om andra och undrar: varför berättar man det här – och varför just till mig? Ofta är det inget särskilt positivt, jag vet inte om det är sant och jag har ingen aning om vad jag förväntas göra med informationen. Ska jag bara nicka och se glad ut?

Sokrates, den gamle greken, lär ha haft tre enkla frågor innan han lyssnade på skvaller:

1. Är det sant?
2. Är det något gott?
3. Behöver jag veta det?

Jag har börjat använda samma filter. I mina olika roller – som avelsråd, provledare, uppfödare, lärare och medmänniska – möter jag många människor och många berättelser. En del är delade med omtanke, i hopp om råd eller stöd. De uppskattar jag verkligen. Men ibland känns det mest som att man vill förstärka en åsikt genom att dra in någon annan – och då blir det svårare.

Det är inte alltid lätt att navigera i ryktes-träsket, särskilt när det kommer från vänner. Men jag försöker tänka: är det sant, är det snällt, och behöver jag veta det? Ibland behöver man veta, oavsett vad man tycker. Och när någon delar något med respekt, omtanke och ett gott syfte – då lyssnar jag mer än gärna. 

Pratar du om mig? 💕