Oxvecka

Efter en tuff arbetsvecka står helgen äntligen för dörren. Jodå, alla fyra tjejerna har fått sin dagliga motion men inte så mycket mer. Att springa halvmilen i skogen är varken jobbigt eller någon hjärngympa precis. Efter att ha kavat uppför och nerför i bökig skogsterräng en vecka på premiären, har jag insett att det är även dags för mig att steppa upp min kondis och styrka i benen. Jösses vilken träningsvärk jag haft. Så nu har jag lagt in två raska promenader och två "jogging"- pass i veckan. Eftersom jag går från kondis noll är "jogging" i sakta mak det enda jag klarar av.  Sen vill jag inte utmana höften allt för mycket, det är trots allt bara halvåret sen operationen. Trots det kändes det nästan pinsamt illa när jag äntligen gjorde min första vända den här veckan. Det var bara att inse att jag behöver minst två lugna promenad-dagar innan jag gör mitt nästa jogging-pass.

Saga har däremot ökat längden på sina löprundor och ligger numera på 5-6 km. Elsa och Hilda håller stadigt fortfarande 8-10 km medan Maya fått totalt springförbud den här veckan. Hon gjorde nåt knas med frambenet sista dagen i och med fällningen och apporteringen av tjädertuppen jag sköt. När jag skickade henne på apport så går hon med full fart ner i ett risigt stenskravel där tuppen fallit och krupit in i. Tuppen är inte helt död utan hugger efter henne de sista andetagen och hon har svårt att både få tag i och få fram den. Hon försöker verkligen men hon får inget bra grepp och hon klarar inte av att släpa fram den. Jag får istället går ner och trassla ut och bära fram den. Vi ser sen när vi kommer upp från skravlet att hon är trebent vilket förklarar en hel del. Vrickat, slagit i eller stukat? Tja, vila och ta det lugnt står i varje fall på agendan för henne.

Saga fick alla chanser att bli introducerad på fågel