Särskilt prov på Jällsjö Gård

Idag var Hilda och jag iväg på ett särskilt prov i Jällsjö. Vädret var perfekt, jag var frisk, Hilda hade skött sig kanon på träning så då måste det väl gå bra, eller? Näej och ändå jo på sätt och vis. Hilda hade farten, vidden, följsamheten och viltfinnarförmågan. Men att sitta kvar på stanna fick jag backning på, det kommandot är uppenbarligen inte helt befäst. När hon och parkompisen kom in i ett parti högt gräs och det sprutade fåglar åt alla håll hade hon svårt att hålla sig. Det blev troligen en kombination av konkurrens och att fåglarna inte flög högre än ögonhöjd, som gjorde att hon helt plötsligt hade ett tjockt lager vax i öronen. När hon sen fick ett stånd på fasaner nere i dikesvassen hittade vi henne inte till en början. Så jag råkade ovetandes komma för nära där hon stod och fåglarna gick upp. Hilda stannade snällt men så skulle jag vara "duktig" och kalla in henne varpå ytterligare fåglar går upp. Så fort hon eller jag rörde på oss så flög det fasaner och Hilda började studsa runt som en tokig. Domaren tyckte efter den insatsen att vi hade gjort vårt för dagen. Det var inte utan att jag höll med.

Först var jag arg på Hilda sen var jag arg på mig själv. Sen insåg jag att Hilda inte gjort mer än helt rätt utifrån sin förståelse av träningen och då gick det över. Jag insåg att jag inte gett henne tillräckligt bra förutsättningar men också att vi inte varit förberedda på att det skulle kunna vara så här mycket fågel. Om det hade varit Hedvig som startat, hade hon mycket snabbt dragit ner på farten och mer eller mindre smugit runt i såterna för att inte stöta upp nån fasan. Men det är inte det domaren vill se, han vill se fart, vidd, viltfinnarfömåga och respekt för viltet. Så vi är back to basics; hem och befästa stanna-kommandot!

"Vilda" Hilda lever upp till sitt smeknamn idag