På söndagen kände man verkligen av lugnet som infinner sig efter åtta intensiva veckor med valpar. Det är nästan som om tiden stannat av eller åtminstone saktat ner rejält. Att inte mötas av lá Liga på morgonen som unisont och högljutt hälsar en välkommen oavsett när man dyker upp. Att inte få byxorna nästan nerdragna i deras iver att hälsa när man kom in till dem. Att inte ha minst tre som tuggar på foppatofflorna samtidigt som två försöker klättra uppför benen när man sitter och äter. Att inte konstant torka golvet eller plocka upp kottar. Att inte konstant ha någon av dem i knät och gosa med.
Istället möttes man av en jätteglad liten Maya, som tappert försöker dra ner mina byxor, som glatt rusar runt och leker med sina mamma eller storasyster och som bara, när vi inte hinner med, lämnar en liten pöl efter sig. Tur man i varje fall har henne. För även om vi har de andra vuxna hundarna så hade huset känts tomt utan henne.
 |
| Svart Maya - alldeles nyfödd |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar