När mörkret faller

Dagarna går och vi har redan passerat mitten av oktober. Det känns inte som att jag hinner med ens en tiondel av det jag skulle vilja. Nu börjar det dessutom bli allt mer uppenbart att dagarna blir avsevärt kortare, vilket ökar på stressen i att hinna hem från jobbet innan mörkret faller. Det är så himla skönt att hinna ut på skogen med gänget i hyfsat dagsljus innan man måste treva sig fram med pannlampa igen. Och det har blivit mycket skog den här veckan. Vi försökte hinna med det innan jaktlaget bestämmer sig för att det är dags att samlas för älgjakt igen.

För att ändå ge Maya en chans att fila till sina fältkunskaper har jag varit ute på olika fält nästan varje eftermiddag. Det har varit allt från stubb, harvade åkrar sådda med mellangrödor till rena gräsvallar. Vi har bekantat oss med harar, vildsvin, rådjur och älg på våra träningar. Det är bara fåglarna som lyst med sin frånvaro, lite tyvärr, för hon skulle behöva träna på några såna situationer också. Den enda fågelkontakt hon fått är fasanen hon tränat apport på.

Saga har förutom att springa i skogen fått träna på att gå i koppel. Varje morgon har vi gått en promenad i villaområdet, stött på andra hundar och hundägare, tittat förundrat på människor som skrapar rutor, hoppat undan för framrusande cyklister, sett all möjlig trafik och soptunnor. Speciellt soptunnor verkade länge vara speciellt utsatta för att bli utskällda. Men det tar sig. Nu kan vi faktiskt gå hela promenaden utan att skälla, dra eller snurra runt mina ben femtitolv gånger. Det finns hopp om bättring med andra ord. 

Nyfiken älgko med kalv iakttog oss nyfiket när vi passerad med hela gänget