Så kom då dagen när vi inte hade något mer att säga till om. Måndag morgon går Hedvig som vanligt ut på tomten för att göra sin morgontoalett. På vägen in skriker hon plötsligt till och står helt plötsligt och bara vinglar på bakstället. Det har hänt något också med högerbenet och hon kan knappt röra sig. Hilda som är ute samtidigt rusar omedelbart fram till henne och det ser faktiskt ut som hon försöker stötta Hedvig där hon står och hjälper henne delvis framåt. Insikten om vad jag just bevittnat är som en käftsmäll. Senare får vi det också bekräftat hos veterinär att även höger korsband sagt upp sig och att ett avslut är ett faktum.
Är man någonsin redo för det? Nej, jag tror inte det. Hur mycket jag än försökt att mentalt ställa in mig på att göra avslut oavsett om det gällt riktigt gamla, sjuka eller skadade hundar så gör det ont. Kanske att den värsta smärtan går över lite snabbare om de varit riktigt gamla och man vet att de fått ett långt och rikt liv. Men de som helt plötsligt blir skadade eller så sjuka att det inte går att göra något, eller att det går att göra något men de får inget värdigt liv efteråt, de är svårare. Arne Selvåg som jag köpte Hedvig av, sa några kloka ord; vi har dem bara till låns. Och det är precis det vi har, vi får försöka göra deras korta tid med oss på jorden så rikt vi kan.
Hedvig och jag har gjort det mesta under våra nio år tillsammans. Hon har fått flyga fram över land och vatten tillsammans med bara mig under sina första fyra år. Vi har provat på agility och lydnad. Vi har gått kurser på Långtora, jagat fågel både hemma och uppe i Västerbotten och på senare år även älg och rådjur på hemmaplan. Vi har trampat genom fjäll, fält och skog. Hon har simmat i alla typer av sjöar vi stött på och apporterat allt matte pekat på. Vi har gått jaktprov runt om i nästan hela Sverige. Hon blev utsedd till bästa korthårstik som treåring efter att ha tagit 9 på fält och var bara tre snöpliga poäng från ett förstapris i fullbruk året efter. Vi har varit till Norge, Finland, Danmark och Tyskland. Åkt båt, bil och hiss. Hon fick en parkompis i Hilda som fyraåring och blev mamma när hon var fem. Hon har gett liv till två kullar och Elsa och Maya, en från varje blev kvar. När sen Elsa i sin tur blev mamma blev hon mormor och eftersom sonen sparade en hanne därifrån har hon fått träffa sitt barnbarn nästan varje dag.
Sina sista timmar var hon tillsammans med hela sin flock. Det var som att Hilda, Elsa och Maya förstod situationen och höll henne sällskap. Hon lyckades till och med liggandes på köksgolvet munhuggas lite med barnbarnet Loke. Hade jag kunnat hade jag valt att ge henne sista vilan där och då. Men hon fick ändå ett fint slut av veterinär Linda på ReDog i Västerås. Och Hedvig kommer hem igen. Vi har valt att kremera henne så hon får komma hem igen och fortsätta hålla koll på sin flock fast nu från hundhimlen.
Tack Arne för en underbar kompis och tack älskade Hedvig! Du blev urmodern och källan till vår kennel Guttstas 💓
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar