Hedvig - min vackra vildvittra

Så fick vi då besked om vad som krånglar hos Hedvig. Röntgen visade att höfter och ländrygg var helt utan anmärkning. Det var i och för sig en lättnade men ändå inte. Vidare undersökning visade istället att korsbandet i vänster bakben hade gett upp. Det var betydligt värre och är inget som läker av sig själv utan kräver omedelbar åtgärd. Och statusen på det högra korsbandet verkar oroväckande. Så vad gör man? 

Inte göra något var inget alternativ. En operation skulle innebära att hon inte får använda vänster bak under läkningen utan måste i princip lägga all tyngd på höger istället. Det gör hon redan idag med all snedare och högre belastning på rygg, höft och andra knät vilket syntes tydligt på röntgenbilderna. Hur länge orkar hon det?  Prognosen för en god rehab efter op talade tyvärr inte till hennes fördel helt enkelt.

I Sverige gör man så kallade TPLO-operationer (Tibial Plateau Leveling Osteotomy). Dessa går ut på att man ändrar vinkeln på tibias (skenbenets) ledyta, för att neutralisera de olika krafter som verkar på knäleden när hunden belastar och rör på benet. Leden blir stabil trots att korsbandet är trasigt eller skadat. Ett halvcirkelformat sågsnitt läggs i benet, den övre delen med ledytan roteras och fästs i det nya läget med en specialgjord metallplatta och skruvar. TPLO ger en stabil led och minskar eller stoppar därmed den fortsatta utvecklingen av artros i leden. TPLO är en avancerad operation och måste utföras korrekt för att förhindra komplikationer, och då är också risken för problem mycket liten. Rehab-tiden beräknas till mellan 8-10 månader.

I Hedvigs fall var hon redan ostadig i bakstället sen ett par månader tillbaka, vilket indikerar att förutom korsbanden kan även något annat fel vara på gång, Hon är nio år vilket innebär att hon är tio innan hon är återställd. Om allt går som det ska och där talar inte prognosen till hennes fördel. Har vi otur går det högra korsbandet också. Sen kan jag inte låta bli att tänka om jag verkligen vill utsätta min vackra vildvittra från att flyga fram i full fart över land och vatten till att framleva sitt liv i total stillhet i minst ett halvår, eller kanske ändå längre? 

Hade hon varit yngre och prognosen bättre hade jag inte tvekat, men idag är det kanske mer värt att göra ett värdigt avslut på våra nio fantastiska år tillsammans istället? Det är rekommendationen jag fått och jag överväger den starkt. Även om det gör ont att ens tänka tanken och gråten vill bara ta över. Det känns så grymt att behöva ta ett sånt beslut.