Ibland behöver man verkligen få en spark i rumpan. För mig var det igår när jag var iväg och tränade Maya för Sören på Långtora. Det skulle likna praktisk jakt där vi skulle släppa hundarna en och en, medan Sören gick med bössan beredd att skjuta om det blev en situation. Vi pulsade runt i snö som krasade, hundarna gjorde sitt bästa i att söka men fåglarna antingen sprang eller lättade så fort de hörde oss komma. Lätt var det inte men jodå, vi fick till ett par riktigt bra situationer men, liksom i höstas kunde vi inte fälla på grund av vegetationen eller att folk stod i vägen. Timmarna rullade på och både hundar och förare började bli ganska slitna. Utan paus för fika eller vätska åkte motivationen ner i stövelskaften hos oss alla.
Min frustration hade ingen bra inverkan på Maya heller. Jag såg hur hon började bli mer och mer låg och gick trängre och trängre vilket gjorde mig ganska uppgiven. Till slut sa jag till Sören att vi skulle bryta men då fick jag min "spark i rumpan" av honom. Min uppgivna inställning spillde över på Maya och lyfte inte precis henne till några högre insatser så budskapet var; "kom igen nu tanten och skärp till dig! Du kan bättre!" Även om det var lite i senaste laget för att göra någon större förändring, fick vi till ändå till en situation och Sören kunde fälla. Glad matte och glad hund! Läxan lärd, ge aldrig upp och stötta alltid din hund!
 |
| Vinterland |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar