Det har faktiskt redan gått en dryg vecka sen vi var iväg och parade Hilda. Jag kan inte säga att jag ser nån skillnad på henne, mer än att hon är ständigt hungrig och vill ha mer mat. Igår när vi var ut i skogen och lät alla springa av sig sprang hon nog mest av alla. För hennes del var det första släppet sen tre veckor tillbaka pga löpet och det såg ut som hon försökte ta igen varje förlorad minut. Men hon mår bra och trivs med att vara hemma ihop med de andra.
I tisdags var det dags att väcka Elsa på fågel igen efter en nästan två månaders "viloperiod". Jag och kompisen åkte till Isaksbo. Vädret var helt på vår sida med mulet, lagom temperatur och vind. Mina förväntningar på Elsa var att ha kul, jobba på att synka ihop oss igen och hitta fågel. Utan att överdriva kan vi säga att vi inte gjorde det enkelt för våra fyrfotingar. Båda ska starta i elitklass till våren och då är kraven betydligt högre. De måste klara svårare förhållanden och förutsättningar än i de andra klasserna. Så vi gick ut i "fel" vind, varierade mellan enkel- och parsläpp, gick ömsom på stubb, högt gräs och genom bräske. Det var först på slutet vi gick in i trädgården där alla fasanerna var.
Trots att Elsa gått rejält stort hela eftermiddagen på stubben, rättade hon till söket utifrån trädgårdens förhållanden och tryckte fast en fasan i en av de enorma rododendronbuskarna. Hennes explosionsartade avans gjorde att fasanen lyfte som en raket istället för att försöka springa därifrån och Elsa stannade på mitt kommando (utan pipa). Kan man bli annat än själaglad då? Hon fick massor av beröm och en halv Kronchkaka på väg tillbaks till bilen. Det kändes helt ok att koppla och bryta för dagen i det läget. Jag vet inte vem av oss som var mest nöjd, Elsa eller jag...?
 |
| Det här gör vi om matte! - Elsa |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar