Plötsligt händer det!

Igår var jag ute på skogen med Hilda och Elsa. Förutom att låta dem söka fågel passade jag även på att träna stopp- och hitsignal. Efter några korrigeringar började damerna förstå hur snabba gensvar jag ville ha av dem och det började se riktigt bra ut. För att variera det hela lite fick de ibland ensamsläpp och ibland parsläpp. Det var också intressant hur det påverkade lydnaden av signalerna. I parsläppen var de lydigare när de såg partnern lyda och lite tvärtom. 

När vi bara har tio minuter kvar till bilen går vi på ett gammalt hygge med mycket uppväxt björksly. Hundarna blir totalt osynliga för mig och jag kan bara förlita mig på hörseln var det befinner sig. Dit Hilda gått hör jag i lövprasslet hur hon vänder tillbaks mot mig för att sedan vika av mot en berghäll ca 30 m bort. Jag vänder mig åt det hållet och väntar på att få se henne komma uppför den. Döm om min förvåning när det istället är en råget som klättrar upp, blir stående på toppen och lystrar efter hunden. När Hilda, som fortfarande är kvar i björkslyet, drar igång sitt drevskall försvinner den över krönet i raketfart. Jag hör hur Hilda accelererar genom slyet och skallandet intensifieras. Hon har fått upp spåret på geten... 

Nu är det upp till bevis. Sitter lydnaden eller inte? Jag blåser stopp (jag har ingen aning om hon stannat eller inte) så jag lägger till hitsignalen direkt efter. Det blir absolut tvärtyst och sen hör jag ett sakta rasslande när Hilda kommer fram till mig genom buskarna. Hela jag jublar och jag berömmer henne hela vägen in! Hon lydde signalerna! Hon är visserligen fortfarande uppe i varv, tittar stint åt det håll geten försvunnit och flåsar tungt men sätter sig ändå bredvid mig. Jag tar den tid hon behöver för att komma ner i varv och sen går vi lugnt därifrån till bilen. Jag är så lycklig! Elsa? Jodå, hon kom också som ett spjut på mina signaler men från andra hållet. Älskade tjejer vad jag är stolt över er!

Hilda och Elsa - radarparet i år :)