Jag träffar ganska mycket människor när jag far land och rike runt för att träna eller starta mina tjejer på prov. Det är något jag uppskattar jättemycket och tycker är vansinnigt kul. Man lär känna massor av olika människor och man lär sig massor av dem också. Men ibland hör jag saker som jag inte riktigt förstår eller inser att de som berättar inte förstått. En sådan sak som jag hört resoneras om så många gånger är vitsen med att lära hunden gå fot. Det förkastas ganska snabbt då många verkar anse att det är inte värt jobbet att nöta in den lydnaden och kommentarerna blir "fundera på vilket krig du vill utkämpa", "när använder man fot på jakten alltså, hallå?" eller "det är ju bara typ Anders Landin som orkar hålla på och han har ju inget annat för sig"...
Det tankesättet skulle kunna vara okej om inte samma personer i nästa andetag ondgör sig över nackdelen av att ha mer än en hund med sig när de går ut och jagar. Det är jobbigt att släpa på en, eller "ve och fasa" kanske till och med två till, som far runt benen på sin förare. Särskilt besvärligt blir det dessutom när nummer två blir ohanterbar i en jaktsituation. Det berättas inlevelsefullt om hur man jaktsituationens hetta försökt allt för att få till det. Man har försökt binda fast nummer två i allt möjligt och ibland har det funkat och ibland inte då hunden kommit farande med det man bundit fast den i. Man har även försökt hålla i kopplet på nummer två samtidigt som man försökt skjuta fågel och sköta hund nummer ett. Det har inte heller hjälpt att byta hund, för den andre kan inte heller gå fot, vare sig med eller utan koppel.
Oj, skrev jag "fot"? Det där momentet i lydnaden som inte var värt att lägga tid och energi på, som inte används i jakten och som bara Anders Landin orkar hålla på med? Ja, jag väljer kriget med fot alla dar i veckan, för när det väl är dags för jakt vill jag inte hålla på med det...
 |
| Elsa - 12 veckor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar