Igår fick jag hjälp av en kompis. Hon la ett spikrakt spår åt Elsa med sin klöv och inga snitslar. När det var dags att gå spåret gick Elsa raka spåret fram och hälsade på henne (gissar att hon kände av hennes doft), gick ner i vind innan spårstarten, vindade upp i vind och började söka starten, hittade spåret och gick som ett ånglok ända fram till klöven! Väl där var det världens lyckligaste Elsa som ratade mattes erbjudande om Ceasars Kalvlever och ville ha klöven istället. Kompisen var lika förbryllad som jag.
- " Men hon är ju supermotiverad!" Utbrast hon. "Hon vill inte ens ha mattes supergoda godismat!"
Kanske att det fick det att lossna lite. Vi får se. Har vi tur så är det bara ett hormonspel efter löpet som sätter myror i huvudet på henne. Vi var i alla fall överens om att vi lägger inte något mer spår förrän kanske ikväll och som får ligga till i morgon. Jag vill ha en lycklig hund som förstår när hon gör rätt.
 |
| Oh yes! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar