Vad är problemet?

Igår gjorde jag nåt jag inte gjort förut, jag frågade efter tips och råd på FB. Eftersom jag var jättebrydd över hur jag ska gå vidare med Elsa och viltspåret så tänkte jag att det skadar väl ingen att fråga. Jag skrev min fråga i gruppen för just "tips och råd vid eftersök". Det var mycket intressant. Jag fick svar nästan omgående. Två var snabbt inne på att så fort hunden går av spåret så ska jag stanna och vänta tills hon kommer tillbaks på spåret igen och då fortsätta, en tyckte att jag bara ska spåra en bit och går det bra ska jag kasta en boll över huvudet på henne i spårets riktning, en tredje undrade vilken klöv jag använde, en fjärde undrade om jag använde klöv och blod, en femte kapade tråden och började fråga om sina problem och sen var det kaos... Jag tror inte jag gör om det. 

Så idag började vi från början. I morse la jag ett 50 m långt spår från sökrutan och ut. Åtta timmar senare gick vi på i fin sidvind så hon borde ha känt spåret redan vid dess ingång i rutan och sedan blodvittringen i vinden från rutan. Men nix. Hon tog spåret direkt vid ingången och bakspårade! Hon bakspårade til och med förbi spårstarten och ut hela linans längd. Hon borde ha känt att spåret var borta. Jag stod helt still och hon snurrade som en tokig runt mig och bara när hon följde sidan på rutan i rätt vind så följde jag med, men hon tog fortfarande inte an spåret in mot rutan. Så vi började om och hon snurrade och ville än hit och än dit utom i spårets riktning om hon inte fick bakspåra. Jag stod helt stilla när hon var av spår och berömde på spår, men det hjälpte inte. 

Efter mycket om och men (jag uppmanade henne "sök spår") började hon faktiskt driva in mot spårets blodstart och då följde jag med. Men det höll inte heller, för då ville hon bara fortsätta i vinden och gå åt fel håll istället för att följa spåret. Så jag stod kvar och stilla vid blodstarten. Till slut satte hon sig bredvid mig och rörde sig inte ur fläcken förrän en karl kom gående i skogen. Då fick han sig en utskällning och så var fokus bara på honom och inte på mig eller spåret. Jag kände mig rätt så uppgiven faktiskt. Men så helt plötsligt när jag sagt "sök spår" igen för säkert femtionde gången så satte hon ner näsan och spårade klockrent på vorstehvis fram till klöven. Hon blev jättelycklig, fick massor med beröm, massor med godis och fick till och med tugga klöv. Men jag är fortfarande lika rådvill. Vad är problemet? Och säg inte att jag ska kasta en boll över huvudet på henne för det betyder bara  "stanna" i hennes värld.

Jag kan säga att när det gäller att apportera en 2,1 kg tung gås 100 m så har hon inga som helst problem utan tycker det är skitkul. Det gjorde vi direkt efter spåret och hon var överlycklig när hon fick beröm och godis. Det gillar hon fast jag är ganska tuff med grepp och avlämning. Men svansen går och det lyser arbetsglädje ur ögonen på henne.

Ett just nu avlägset mål...