Vissa dagar vill man bara glömma men de finns där. Det enda man kan göra är att ta sig igenom dem. Man glömmer inte. Man kan bara acceptera att de finns där och vara tacksam över att de inte är fler. Och vara tacksam över att man tog sig igenom dem, för det gör man. Igår och idag var såna dagar för oss.
När vi ska ta in Tindra från hundgården kan hon inte gå. Hon har fullt upp med att bara stå utan att falla ihop. Höger sida är mer eller mindre ur funktion, huvudet hänger och ögonen rycker okontrollerat. Hon har epilepsi och har haft epileptiska anfall tidigare men det här är annorlunda och känns mycket allvarligare. Vi får bära in henne och någon promenad i skogen är det inte frågan om längre. Hon försöker röra sig men höger sida är inte med, hon har ingen kontroll över den.
Det visar sig senare att hon troligen drabbats av en massiv stroke. Det finns inget kvar att göra mer än att ge massor av kärlek och se till att hon får ett bra avslut. Tindra skulle ha fyllt tretton år i juni. Istället fick hon avsluta sina dagar i famnen på oss som tog emot henne den där dagen när hennes mamma valde att föda sin förstfödda i farstun. En helt bedårande gyllene laika kom till världen och som skulle bli husses vattenapporterande älghund.
Någon apportör eller älghund är det väl tveksamt om hon blev, med vargen in på knuten och allt det där. Men vattenpassionen var det inget fel på. Och kanske var det inte så konstigt med tanke på att hennes "pappa" var vorsteh och tog sin papparoll på största allvar. De två formligen dyrkade varandra. Så bo ihop med en flock vorstrar har alltid varit en naturlig del i hennes liv. Kanske trodde hon att även hon var en vorsteh, vad vet jag. Men som äldstemor i flocken kommer hon att vara saknad av de andra även om alla förstod att hennes tid var ute på slutet. De kom och låg bredvid henne som om de ville ta farväl genom att finnas vid hennes sida hennes sista stund. Ja, vissa dagar vill man bara glömma...
 |
| Guttstas FF Tindra |
❤
SvaraRadera