Maxad svårighetsgrad på spåret

Det gick bättre än väntat. Mycket bättre än väntat, för att vara mer exakt. Hildas spår blev mycket svårare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag tyckte jag hade krånglat till det med massor av olika svårigheter så som mosse, hygge, diken, bloduppehåll med och utan vinklar både här och där men även två återgångar på hopplösa ställen. Men det är bara att lyfta på hatten för ibland är Moder Natur ännu jävligare. 

När vi startar går Hilda på spåret utan tvekan. Hon går ut på spåret som en dammsugare. Första återgången vänder hon bara runt i och tar utspåret utan en tvekan, sen kommer det en vinkel. Den tar hon, men istället för att gå i spårets riktning, går hon nedan det och börjar vädra i vinden. Jag följer med och vi går sakta neråt och så plötsligt lättar en stor grann tjädertupp från backen, bara fem meter ifrån oss. Det var den hon hade i näsan! Hilda blir stående och tittar mot där tuppen försvunnit. 

Vi går tillbaka till vinkeln och hon tar upp spåret utan någon större övertalning men det märks att hon är brydd. Sen kommer vi till nästa återgång. In i den går bra men sen snurrar det till för damen. Det är bökat av gris överallt! Hon har ett elände att sortera ut var spåret går och går vilse både hitåt och ditåt. Jag får ta tillbaks henne till spåret två gånger innan hon lyckas hitta det. Men när hon gör det, så är det spot on resten av vägen fram till klöven. 

Stackars eller lyllos Hilda, vilken premiär på spår igen! Snacka om att det blev ett riktigt svårt spår men bättre träning får man nog leta efter. Idag var det störningar de luxe hela vägen. Jag är glad att det inte var Elsa som fick det här...

Det är inte lätt när det är svårt - Hilda ⋄