Jag var supertaggad i söndags morse inför viltspår nr 2. Här skulle sättas nytt förstapris! Min underbara lilla stjärna verkade lika taggad så vi åkte iväg med var sitt leende på läpparna. Vädret var bästa möjliga, det var lätt att hitta, vi var ute i god tid och domaren verkade supertrevlig. Det kunde bara inte gå fel, eller?
Har ni någon gång råkat ut för känslan att något bara är fel? Att få en knut i magen och inte riktigt förstå varför? Så kändes det när vi parkerade bilarna på vändplanen vid spårstarten. Ett tåg som helt plötsligt rusade fram tio meter ifrån mig i skogen, motocrosscyklar som svärmade i bakgrunden och Hilda som just upptäckt att det förutom att vara en vändplan också var en slaktplats. Knuten satt där och jag fick jobba hårt på att få Hilda på att fokusera på spårstarten. Hon tog den snyggt och prydligt, spårade ett femtiotal meter och ville sen vika av ner undan vind. Jag fick henne inte att släppa så jag följde med. Vi hann gå femtio meter till innan hon stannade vid ett kadaver. Jag svor och förstod att vi var helt fel ute. Nästan samtidigt visslade domaren på oss att vi var utanför spåret...
Ja det kunde gå fel. Det blev inget förstapris, det blev inget pris alls då Hilda bara ville gå tillbaka på kadavret och inte ta spåret. Så vi åkte hem. Jag tog en kopp kaffe, snabbtinade lite blod och tog fram en klöv ur frysen. Det var då jag upptäckte att den hade lagt av eller i bästa fall haft en dörr lite på glänt. Nästan allt hade börjat tina och det var värsta glaciären därinne. Nästa dagens jobb väntade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar