Igår körde vi parsläpp på Långtora. Vi var tio ekipage som gav sig ut på leriga stubbåkrar i hopp om att hitta en eller annan rappis. Maya som var den utvalda den här gången, börjar sakta få till revieringen. Vi hittade inga fåglar på fälten så vi avslutade uppe i hägnet där alla fick sina chanser. Det jag upptäckte då var att Maya viker sig för partnern. Är det fågel i såten följer hon hellre och sekunderar än söker ut själv. Men när hon fick prova på att gå själv och fick två "egna" fåglar, ja då växte hornen ut ordentligt på damen. Jag fick nästan bända loss henne från såten för att få henne därifrån.
På eftermiddagen gick jag en sväng med Elsa och hon gjorde allt jag bad henne om till punkt och pricka. Hon fick två fina fågelsituationer med bra resning och lugnt kvarstannande. Jag kan säga att jag var mer än nöjd, speciellt när det inte var på Långtora utan hemma i vår egna skog. Vi har upptäckt att morkullorna ofta är ganska samarbetsvilliga på tidig vårkant och de hjälpte till även den här gången. Men snart får man ge sig och låta dem ha sin barnkammare i ro.
Idag tog jag med Maya ut på gärdet bakom oss och körde lite revieringsträning. Hon var lite tveksam till att gå ut i början men det släppte allt eftersom och till slut tog hon nästan fältet från kant till kant. Det är inget jättefält så vi har en bit kvar innan jag är nöjd. Men bra jobbat och kanske, kanske att vi kan starta på vårt vårprov om två veckor.
 |
| Guttstas zc Maya |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar