Jippi och äntligen satt det!!! Som vi har tränat och jobbat på att få till viltspåret! Maya har bevisat så många gånger att hon har en fantastisk näsa oavsett vad det gäller. Hon sätter anlagsprovet på första försöket utan att egentligen ha tränat före och när vi sen tränat spår missar hon inte vad som ligger i andra änden oavsett om det är klöv eller and. För att inte tala om hur snabbt hon fattar vad hon ska göra vid "prova-på-knarksöket" i Dala-Järna.
När vi börjar träna i öppenklassen för viltspår står det snabbt klart att hon struntar fullkomligt i att det är en klöv i andra änden av spåret, det är själva spårarbetet hon tycker är kul. Det blir faktiskt en utmaning i sig då hon gärna förlorar sig i alla möjliga spår i skogen. När hon sen skadar sig så pass illa att man måste kapa hennes bicepssena är nästa utmaning att hon kanske aldrig blir en fullvärdig jakthund. Allt hänger på hur hennes rehab kommer att gå och vilket pannben hon har.
Men till slut, när vi efter 6 månaders grundrehab fått klartecken att börja träna mer på allvar, startade vi med spåren igen. Vi har lagt spår genom grisbök, förbi förvånade rådjur, bredvid hagar fyllda med nyfikna tamdjur och i alla sorts väder, och så en dag ramlade polletten ner. Matte gav sig inte, det är tydligen alltid den där tråkiga klöven som ska letas fram. Och nu tre starter senare kan hon titulera sig viltspårchampion. Vilken härlig hund vi har! Grattis Maya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar