Tuggben

Då har vi firat jul med huset fullt och alldeles för mycket mat. Mitt mål att gå 15 000 steg varje dag gick i graven redan dan innan dopparedan. Det är ju inte helt socialt att försvinna ut några timmar med hundar när man har huset fullt med folk. Kanske kortare svängar men definitivt inga längre rundor som verkligen hade behövts. Både för mig och för hundarna. För dem att bara få roa sig med tuggben och bli klappad funkar ett tag men sen börjar även de tycka att en riktig skogsvända på en mil skulle sitta fint.

Tuggbenen ja. De som hundarna fått i julklapp och som skulle hålla i "typ flera dar" enligt försäljaren i djuraffären och enligt priset på dem. Mja, jag vet inte om jag håller med. Hilda luktade på sin, tittade sen bedrövat på mig och gick därifrån. Hedvig tog pliktskyldigast emot sin, la sig i soffan med den bredvid sig och vaktade den och Tyr gjorde som sin syster. Elsa och Maya var de enda som faktiskt tuggade på sina och som de tuggade! Man skulle kunna tro att de försökte sätta nåt slags rekord. Några "typ flera dar" var det aldrig tal om. Så fort de var klara med sin egen stal de snabbt någon av de andras. Sen däremot hade vi två damer som inte var roliga i magen i "typ flera dar". Kanske var det han syftade på??

Nog gnällt om det. Mayas rehab går i varje fall framåt med raketfart just nu. Hon springer lös i skogen och får gå ca 5 km varannan dag. Vi har börjat trappa ner på hennes medicin också. Nu får hon bara en kvarts tablett om dagen men vi fortsätter med laxoljan och musseltabletterna. Hilda vägrar fortfarande börja löpa. Som det ser ut just nu så löper hon inte förrän i januari och kanske är det lika bra. Vårvalpar är lättare att hantera och mår bättre av att få vara ute när vädret tillåter. Sen att jag måste ta ledigt från jobbet för att åka och para är en helt annan sak.

Ingen snö - bara is - igen