Att vara dunderförkyld med feber och ont i både knopp och kropp är inte det bästa när man har fyra hundar. Det är superduktiga på att hålla en sällskap i sängen och se till att man håller sig varm när man fryser men de är dessvärre mindre duktiga på att flytta sig när frossan släppt. I morse var en sån morgon. Det var bara att inse att ligga kvar i sängen inte var ett alternativ. Två Ipren och två rejäla koppar kaffe senare kände jag mig nästan inte sjuk alls men framför allt kände jag mig betydligt piggare. Så pigg att jag skulle ta en sväng i skogen med Maya. Ja, till och med så pass pigg att jag började planera för att dra ett spår som hon kunde få gå på eftermiddagen. Ha, ha, ha, vilket lurendrejeri. Man ska inte tro att man är frisk bara för att man ätit lite piller.
När jag kom ut i skogen upptäckte jag att jag åkt ifrån alla prylar hemma för att dra spår med. Viljan hade varit god men huvudet hade inte varit med. Och det kanske var lika bra, för jag hade inte kommit ihåg att sätta på mig mina icebugs heller. Åka hem och hämta grejerna och byta skor kändes inte som ett alternativ. Så jag hade stora problem att ta mig fram helskinnad i skogen. Vår promenad bestod i att jag sakta hasade mig fram i slow motion på stigar som var övertäckta med is medan Maya galopperade runt omkring mig och tränade på att förfina sina slide stops.
Gissa vem som var helt slut när vi väl kom hem? Ja, inte var det Maya i varje fall för hon hade haft skitkul. När pillren slutat verka var det jag som låg halvdöd i soffan och funderade på hur dum i huvudet man kan bli. Nästa promenad skulle minsann preppas ordentligt med Ipren innan, och hinken med spårgrejerna och mina icebugs skulle ställas fram vid ytterdörren så jag inte ens av misstag skulle åka ifrån dem igen. Men först skulle jag vila, lite...
 |
| Ice ice ice |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar