Det höll nästan...

Underbara, härliga men ack så ibland besvärliga Hilda! Vi var på prov på Långtora idag i minus 6 grader med bara en svag nordanvind att jobba i. Hilda sköter allt så in i bomben bra och får superfina egenskapspoäng (igen). Men, efter att ha haft en partner som stöter x antal fåglar, inklusive den hon står för, blir hon lite grinig. Hon respekterar fåglarna som kommer på vingar, även om hon blir särskilt frestad att hänga på en som flyger farligt nära hennes huvud, men hon grejar det. I sista släppet för dagen hittar hon äntligen "sin" fågel och står fint. När vi närmar oss går fasanen upp och jag ser Hilda först stå som förstenad men sen, med en frustration utan dess like, kasta sig iväg efter fågeln. Vi kan lugnt säga att det blev något mer än 50 m innan hon stannade. Det var som om det brast för henne. Där hade hon fixat stötar, varit följsam de luxe och varit superförsiktig och noga i bräsket och så lättar fågelkräket när hon försöker trycka fast den! Livet är bara inte rättvist ibland. Näe Hilda det är det verkligen inte men det kommer, det kommer... 💕

Maya och Hilda - superkompisarna