Nu har det varit en sån där period när typ ingenting fungerar. Från att ha gått från klarhet till klarhet känns det mer och mer som vi går mest mot "ingen hemma". Suck. Men det kanske är precis så det ska vara innan proppen släpper. Jag hoppas på det.
Hilda löpte i alla fall klart och gick som en dröm när jag startade upp henne igen, men visade tyvärr att hon inte var klar för prov. Hon har sån jaktlust att ivern tar över och då klarar hon inte av att hålla ihop det. Men vi jobbar vidare, spänner bågen hela tiden och det går faktiskt bättre och bättre igen både på träning och praktisk jakt. Snart så kanske vi kan starta på prov igen och gå till lite finare valörer på priserna. Hon har det i sig, hon måste "bara" hålla ihop det.
Elsa har haft lite trubbel med höger bakben. Hon går gärna som en skållad råtta på fältet och skogen istället för att ta det lite lugnt och det resulterade helt plötsligt också i att något hände och hon började hoppa på tre ben senare på kvällen. Det blev "bra" till dagen därpå men efter ett pass i skogen så var hältan tillbaka igen. Hon verkade inte ha ont av det men ändå, normalt är det inte. Så det har blivit många promenader i koppel vilket inte alls tilltalat damen. Fördelen med dem har i och för sig varit att hon nu är koppeltränad till tusen men framför allt, inte halt.
Hedvig och Maya har turats om att tigga uppmärksamhet av både mig och maken. De har fått gå som vanligt i skog och mark oavsett om jag har varit hemma eller inte. Men de verkar ändå sakna den där lilla speciella mattetouchen som ändå blir när jag tar dem. Det är skönt att vara omtyckt speciellt när man inte hinner med att bry sig om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar