Då har Elsa och jag gjort både jaktprovs-, utställnings- och utlandsdebut i en och samma smäll. Så himla kul att få chansen att komma iväg på Junkkari i Finland, få så mycket nya erfarenheter och träffa så många fantastiska människor! Jag ängrar inte en sekund att jag åkte men jag ska inte sticka under stol med att jag var sjukt nervös innan. Åka själv med bara en orutinerad unghund som sällskap? Är jag riktigt klok? Tja, det visade sig att vare sig jag är klok eller inte så fixade vi det.
I efterhand kan jag säga att det hade varit klart smartare att åka några dagar tidigare. Detta för att ge Elsa chansen att plana ut och komma in i vardagen på ett nytt ställe med nytt boende, nya hundar och människor, stubbsök med vilda fasaner och rapphöns i vart och vartannat hörn. Nu fick hon bara en dag på sig att smälta allt innan det var dags för prov. Fältprovet tycker jag att hon gjorde helt okej även om vi inte gick till pris med tanke på förutsättningar och orutin. Utställningen gick också riktigt bra även om hon helt plötsligt var en cm för låg enligt deras sätt att mäta vilket jag inte alls var beredd på.
På fältprover var vi bara fyra startande i gruppen och efter var sitt släpp hade bara en fått en godkänd fågelsituation medan Elsa inte kommit för fågel. Domaren som var helt lyrisk över Elsas fart, vidd, följsamhet och reviering ville prompt ha henne för fågel så när det var dags för andra släppet gick vi till "fågelbanken". Suck. Redan när vi närmade oss det fältet förstod jag varför det kallades för det; fasanerna antingen sprang framför oss i stubben eller stod och på håll och stirrade på oss. Där var det alltså tänkt att jag skulle släppa Elsa. Tja, det gick som det gick. Jag släppte henne och hon började med att stöta en fasan i fel vind men stannade och bara tittade efter den. Domaren gav kommando att släppa på igen och då sprang en fasanhöna upp mitt framför henne som hon började röra sig efter. Jag stoppade henne och där var det "over and out" för oss. Ni som har varit på Långtora och hamnat vid Ormberget vet ungefär vad jag pratar om. Hur ska en orutinerad unghund fixa det? Nåja, det var inget att hänga läpp över utan bara konstatera att så blev det.
Utställningen var egentligen ingen utställning utan en exteriörbedömning av uppfödning och avel. Allt mättes och bedömdes. Elsa mättes t ex till min stora förvåning till 57 cm i mankhöjd istället för de 58,5 jag fått i uppgift i Sverige. Men som tur var så kunde den domaren svenska och hon förklarade att i Finland mäter man manken längre bak och då är hon tyvärr "bara" 57. Men i övrigt fick lilla damen så fina bedömningar att både domaren och alla andra tyckte att den där centimetern skulle jag strunta i. Så det tänker jag göra. Min lilla "fula ankunge" blev en svan i mångas ögon på Junkkari. Hennes motor, följsamhet, lugn, faktiskt snygga exteriör och förmåga att acklimatisera sig utan problem fångade mångas intresse. Fältprovsdomaren gjorde reklam för sin kennel och sina hanhundar, en annan kennelägare ville ha tips på vilka hannar som fanns i Sverige med hennes linjer, två ville att jag skulle använda deras hanhundar på henne medan andra anmälde intresse för eventuell valp efter henne. Jag kan bara säga; wow, det var jag inte beredd på alls!
Så nu laddar vi om och förbereder oss för nästa event; riksprovet. Ska man starta på jaktprov så ska man väl välja de med lite stuns i, eller?! 😂
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar