Nu har jag med med nervöst darrande händer anmält Elsa både till Junkkari i Finland och Riksprovet här i Sverige. Det känns verkligen som att man sticker ut hakan nu. Men samtidigt känns det som båda två är var sitt "once in a lifetime"-event, så varför inte prova? Förra året hade jag både en elit- och en unghund men då blev Riksprovet inställt pga pandemin och några tankar på att åka till Finland och Junkkari fanns inte heller av samma anledning. Förresten hade jag nog inte varit i skick att starta heller, bara 6 månader efter höftoperationen var min kondis inte precis på topp. Pannben är bra att ha men räcker inte till allt. Sunt förnuft är inte heller att underskatta...
Så nu jobbar jag inte bara på hundarnas, utan även på min egen kondis. Varannan dag försöker jag komma ut och jogga runt i spåret i skogen. Hedvig som inte springer så mycket ens ihop med de andra, hon lufsar mest runt och luktar på blommorna, får hänga med som joggingpartner. Jag har inte hört henne klaga, snarare tvärtom, för hon ser oförskämt uppfordrande ut när vi ska ut. Men lite tråkig är hon för hon springer inte bredvid och håller mig sällskap heller, utan håller sig antingen före eller efter. Nåja, idag hann jag med båden min egen joggingtur som hundarnas innan regnet och åskan brakade lös. Hittills är vi uppe i 20 mm och då är varken regnet eller dagen slut än...
 |
| Elsa är i alla fall lugn inför sin jaktprovsdebut i höst |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar