Uttagning till Viltspårmästerskapet

Idag var det dags för uttagningarna för Viltspårmästerskapet som jag i ett svagt ögonblick anmält Hilda och mig till. Förutom att det var varmaste dagen hittills på året har det inte regnat på över en vecka. Dessutom lyste all vind med sin frånvaro för de stackars pustarna som kom nu och då var inte värda namnet vind. Jag hade inte så höga förhoppningar även om jag vet att jag har en förbaskat bra hund som gillar spår. 

Vi hade blivit tilldelade en domare från SSRK vilket var extra spännande. Normalt sett så brukar andra rasers domare inte gilla vorstrarnas mer snabba och vindsökande sätt så bara det skulle bli intressant. När vi kom dit fick vi starta på en gång vilket kändes kanonbra. Hela spåret gick riktigt bra och det var först absolut sista sträckan som det tog stopp. Och då menar jag verkligen stopp. Hilda stannade vädrade, tittade på mig, nosade, ringade, vädrade men nej, ingen spårkontakt. Så vi fick be om hjälp, men hon hade tydligt uppenbara problem att spåra. 

Vid spårslutet lyfte hon huvudet, viftade på svansen och tittade på mig. Det var en lycklig men alldeles knallgulnosad Hilda som blickade tillbaka på mig. Jag tittade ner på mina kängor och konstaterade att de också bytt färg och istället för gröna var de numera pollengula. Fan, tänkte jag. Det är klart att hon tappade kontakten med spåret. Hon måste ju vara full av pollen i snoken! Domaren höll med mig när jag påtalade det. Hon tyckte det var jättesynd att Hilda tappat spåret på slutet för hon hade haft ett precis lagom tempo och gått som en dammsugare på spåret. Vi var så nära ett förstapris!

Men jag har också fått lära mig några nya saker tack vare den här domaren. Att den här nivån på spår har högre svårighetsgrad än vanliga öppenklasspår, hur upptaget kan bli bättre i spårstarten, vad jag ska titta efter under spårningen, vad jag kan göra för hunden i värmen utan att påverka bedömningen och hur jag kan förhindra det som hände med "igensatt snok pga. pollen". Hon tyckte definitivt att vi ska starta på fler cuper och tävlingar för hon "har nog aldrig träffat på en vorsteh som är så spårnoga och med det lagoma tempot". 

Jag skrattade för mig själv och tänkte tillbaka på i fjol när vi tränade spår och gick proven. Hilda i lina med en förare som gick med krycka efter, så nog är hon allt tränad i både störningar och i att gå sakta. Men vi tog ett andrapris trots att vi är totala noviser både hon och jag. Sen får vi se nästa år om vi grottar ner oss mer i spår eller hur vi gör. Nu är det istället full fart framåt mot att få klart eftersöksgrenarna i både ÖKL och EKL. Första start är 4 juli.

Hilda - Queen of the tracks