En erfarenhet rikare, igen...

Efter en hel natts regnade var temperaturen mer "hundvänlig" idag så jag utnyttjade att sonen var hemma och ledig. Han fick dra var sitt spår åt Hilda och Elsa. Eftersom det var första gången Elsa skulle gå ett riktigt unghundsspår valde jag att ta henne i lina. Tanken var att jag på så sätt skulle kunna stötta och lotsa henne hela vägen om det skulle behövas. Det behövdes inte. Hon var klockren på spåret fram till gåsen, packade ihop den snyggt, tog ett supergrepp och bar den utan problem hela vägen tillbaks till starten. Väl där fick hon sitta en kort stund med mycket beröm och invänta ett loss-kommando. Det kunde inte ha blivit bättre. Synd att klaga när det går bra, eller?

Hilda som gått öppenklassen i fjol och redan gjort två fina spår på träning i år, fick däremot problem. Hon får figurantspök för sig på sitt spår! Hon slår redan i början mycket på spåret, kommer fram till spårslutet, ser sonen och känner förmodligen inte igen honom, får nåt spök för sig varpå hon inte hämtar fågeln utan kommer tillbaks till mig tom. Jag tar bara lugnt in och startar om henne men den här gången följer jag med på spåret och stöttar henne hela vägen. Det är när hon ska göra den sista lilla biten fram till fågeln som hon tvärnitar och bara stirrar på figuranten (sonen) som sitter 20 m därifrån hopkurad med huva och keps på sig. Hon är mycket osäker och väldigt fundersam. Men jag låtsas som det inte är något att bry sig om utan fortsätter stötta och lotsa henne fram till fågeln. När hon väl är framme vid gåsen är det som vanligt igen, hon får jättemycket beröm när hon greppar den och kommer mot mig, får ännu mer beröm när sonen kommer fram och hon ser vem det är. För säkerhets skull sätter jag koppel på henne så hon bara kan göra rätt fram till avlämningsplatsen. Jag klagar inte, det blev inte som jag hade tänkt men det blev en nyttig erfarenhet. Man ska alltid skynda långsamt för hur det än är så betalar det sig bäst i slutänden. Nästa gång blir därför i lina.

En mycket fundersam Hilda