Plötsligt händer det där man absolut inte är förberedd på. I morse hände det mig. Jag gjorde precis som vanligt och skulle ut med hundarna på morgonen. Älghunden i koppel och de andra med varsina lyshalsband så jag ska kunna se dem i mörkret. På nåt kommer älghunden loss och rymmer. Det finns inte en chans att jag hinner med eller ser vart hon far iväg. Det är bara att konstatera att jag har tappat hunden och hoppas på att hon kommer tillbaka snart. Som tur är så brukar hon inte vara borta länge. Men maken och jag hjälps åt att gå ut och leta, ropa och vissla på henne i alla fall. Men ingen hund dyker upp och oron kommer krypande. Man hoppas att inget hänt vare sig någon annan eller hunden...
Efter en och en halv timme bestämmer vi att jag blir kvar hemma medan maken åker till jobbet. För säkerhets skull ringer jag min kollega för att tala om läget och precis när hon svarar ser jag hunden komma på gräsmattan. Jag börjar berätta för kollegan att jag blir lite sen men att nu är hunden i alla fall på plats medan jag går ut. Då ser jag att grannen kommer efter hunden över gräsmattan och jag tror ju att han har hittat henne och vill berätta var, men han är långt ifrån glad. Han skriker, gormar och svär åt mig för att jag inte hållit koll på hunden och att han är trött på att hon är på deras tomt och att valpen också varit över en gång för nån vecka sen. Jag står fortfarande med kollegan i telefon och chockad säger jag till min kollega att jag ringer upp senare. Vi kan väl lugnt säga att hon var något förvånad över vad hon fick höra.
Jag är i chocktillstånd. Älghunden råkar komma loss vid ett tillfälle och valpen råkar springa över till dem vid ett annat tillfälle och då har man rätt att skrika och svära åt mig? Det måste ha blivit ett missförstånd. Men jag får inte en chans att reda ut nåt eller ens fråga om det blivit några skador för han försvinner hem till sig med orden att "ni får väl för fan sätta upp ett staket! Mitt är mitt och ditt är ditt!" Att deras hund också varit över till oss och att jag bara lett tillbaka den till dem med ett leende eller att jag skrattade när deras katt använt min odlingslåda som toalett innan jag la på kompostgaller som skydd, verkar vara bortglömt. Hur kan man som vuxen ta sig rätten att bara börja skrika och svära åt folk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar