Å vad jag saknar en träningskompis! På den tiden jag hade strävhårsvorstrar så var vi ett helt gäng som träffades minst en gång i veckan och körde fält, apport, lydnad, ja allt som hör jakthunden till. Man var med i mån av tid, lust och möjlighet. Det var en rolig tid som gav mycket i både feedback och erfarenhet.
Nu när jag är tillbaka i klubben igen efter flera års uppehåll pga ingen hund så är det total stiltje i mina trakter. De som är aktiva och tränar tillsammans bor på andra sidan av mellansvenskas avdelning, och dit har jag 2-3 timmar enkel resa. Att ta sig dit och träna ens bara för en timme blir en dagsutflykt så det händer inte ofta man sätter sig i bilen och far iväg dit. Men någon gång ibland nu under semestern är helt ok.
Men att ha någon att gå en promenad med, köra en stund vatten med, träna dirigering med osv det saknar jag. Det känns väldigt ensamt ibland, samtidigt som jag måste erkänna att jag ofta njuter av just ensamheten med hunden. Låter det bakvänt?
På rätt väg - Hilda |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar