Att Hilda bara är lite drygt ett år är så lätt att glömma! Hon är så lätt att jobba med, arbetssugen till tusen, vill verkligen vara sin förare till lags och slår nästan knut på sig för att överträffa sig själv. Att få beröm av matte är himmelriket i hennes värld! Sen händer det där som händer alla unghundar, ni vet; "IQ fiskmås" helt plötsligt. Det är högst normalt och ska bara tas som ett; shit happens, vi kör igen. Men var jag beredd på det? Nähädå och ändå johodå. Men jag var inte riktigt förberedd när det väl hände vilket jag bannar mig själv för.
Jag blev riktigt arg på henne när vi tränade reviering idag. Det var helt onödigt för hon tappade fokus, försvann 250 m bort, nåt annat var mer spännande än matte just där och just då. Det sista var illa nog i mina ögon men att hon dessutom inte kom på inkallningen var värre. Att det hela dessutom upprepade sig en andra gång trots att jag tydligt visat mitt missnöje första gången, gjorde inte saken bättre. Det var bara att koppla och gå hemåt för den här gången.
På väg hem insåg jag att jag kanske inte gett henne tid att återhämta sig mentalt efter träningen på eftersöksgrenar och nu fullbruk. Hon kanske helt enkelt behöver en mental paus i all inlärning av alla nya saker, ni vet, typ lite sommarlov... så i morgon är det hon som får ligga kvar hemma i sängen medan resten går ut och tränar kondis och reviering.
Hilda och jag på fullbruksträning |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar