Idag huggorm...

Plötsligt händer det där som bara inte ska hända. I säkert tjugo år har jag spenderat tid med barn och/eller hundar i skog och mark. Aldrig har jag råkat ut för att någon blivit ormbiten. Inte jag, inte något av barnen eller någon av hundarna, trots att vi vid ett flertal tillfällen både sett och råkat ut för dem ibland på lite för nära håll. Men så plötsligt en dag för två år sedan när vi är uppe i Lappland på älgjakt, hittar Tindra, vår laika, en huggorm på grusvägen på väg hem från jakten. Hon hugger tag över huvudet på den och båda biter. Ormen dör visserligen men det gör nästan laikan också för hon blir biten nere i svalget. 

Det blir en synnerligen snabb och vansklig transport på "bara" två timmar till närmaste veterinär. Men vi har tur för det är vardag och fortfarande dagtid, så vi har snabbt telefonkontakt med veterinär. De är väl förberedda när vi kommer in med henne till stationen vilket gör att man klarar att rädda hennes liv, men det är på håret. Det är först ett antal timmar senare som faran är över och man är säker på att hon kommer att överleva.

Idag var det dags igen. På promenaden i skogen, hoprullad bredvid stigen, ligger ormen och solar när vi kommer. Tindra ser den direkt och gör som hon brukar, anfaller mot ormens huvud. Maken som har henne i koppel försöker rycka undan henne men olyckan är redan skedd. Ormen är biten i kroppen och laikan i nosen/läppen. Först tror vi att hon kanske klarat sig då hon inte visar några tecken på smärta eller annan påverkan. Men det visar sig vara ganska snabbt övergående. Fem minuter senare går hon knappt med styrfart framåt och nu ser vi att läppen och halva nosen börjar svullna upp. Det blir till att lägga ner allt vad promenerande heter och maken springer iväg för att hämta bilen. Själv är jag kvar med Tindra som nu lagt sig ner och bredvid henne sitter Hedvig som darrar i hela kroppen. Kanske känner hon igen situationen för hon var med förra gången, vad vet jag, men Elsa sitter också en bit ifrån och ser allmänt olycklig ut hon med. På något sätt tror jag de vet att nu är det inte lek längre utan blodigt allvar.

I skrivande stund är Tindra på bättringsvägen. Hon ligger mest, har troligen jätteont men både äter och dricker. Det jag inte kan låta bli att fundera över är hur stor skada giftet kommer att göra. Jag tänker på att Tindra faktiskt är tolv år även om hon är i bra form så är hon ingen ungdom längre.