Då har man landat i kökssoffan igen efter en tripp upp till Lappland och vår stuga. Tanken från min sida var att åka upp och förutom titta till stugan även köra kondition och vatten med våra vorstrar. Titta till stugan var inga problem. Jag grabbade tag i städgrejerna och maken tog tag i gräsklipparen. Det som tog ställde till det var värmen, 29 grader i skuggan satte sina spår. Som tur är har vi sjötomt så hundarna kunde lägga sig i det ljumma vattnet och leka säl medan vi svettades och slogs med mygg och knott.
Konditionsträningen kunde vi lägga helt på hyllan. Det var alldeles för varmt att göra något annat än vattenarbete med hundarna. Och så fick det bli. Det blev ren simträning blandat med skott och apportering. Hilda och Hedvig fick lära sig att apporterna kunde faktiskt ligga betydligt längre ut än provens stipulerade 60 m. Hedvig fick finjustera sin förmåga att ta dirigering och Hilda började få lite grundläggande förståelse för vad den gick ut på. Tur att båda två är så fantastiskt goda simmare och att vattnet inte var kallt. Till och med jag var i till låren.
Elsa lyckades chocka oss helt. Först var hon lite tveksam till att gå ut mer än att vattnet nådde henne till naveln. Men sen helt plötsligt när Hilda skulle iväg på en apport fick hon för sig att följa efter. Hon simmade som om hon aldrig gjort annat i hela sitt liv, rakt ut efter Hilda! Jag kände paniken komma smygande och ropade efter henne att vända men nej. Däremot vände Hilda och fick på så sätt Elsa med sig tillbaka. När Elsa vände och såg var hon var började hon plaska och tappa bakstället i vattnet. Det blev för mig att gå ut och möta upp henne i vattnet (med kläder på) och prata lugnande till henne. Det funkade och hon hittade rytmen i simningen igen och kunde simma in till stranden. Man skulle kunna tro att det skulle avskräcka henne från vidare simmande men nix, hon var ute i vattnet på en gång. Man skulle kunna tro att mamma var en säl...
 |
| Elsa och Hilda |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar